mysteriet på revingehed

När jag sprang häromdagen och jag kom in i skogen på min detour stod där en polisbil och två poliser som bara stod och hängde på bilen. Vad konstigt tyckte jag och eftersom jag inte tror att man tränar självskydd och skytte mitt i skogen tog alla möjliga konspiratoriska teorier form i min hjärna:

1. De jagade en tjuv på rymmen i skogen
2. De hade inget att göra och stod och latade sig
3. Det var där och skulle kolla att inget hände mig eftersom jag har en exceptionellt avancerad hjärna och jag kan vara en stor tillgång om landets säkerhet skulle stå på spel och jag måste skyddas till varje pris (det är naturligtvis viktigt att jag inte själv vet hur avancerad jag är, det skulle kunna äventyra allt, så jag spelar med).
4. De skulle kolla så att det inte kom några tjuvjägare och försökte skjuta älg vid fågeltornen.
5. De skulle kolla så att ingen försökte ta sig in med bil till det fågeltornet som det är tänkt att man bara ska ta sig till till fots.

Jag släppte det sen och åkte hem. Men idag fick jag anledning att tänka på det igen. Idag valde jag att springa min runda andra hållet, dvs vänstervarv. Jag gjorde det för att det enligt SMHI blåste 5-8 sekundmeter rakt från öster och jag ville i möjligaste mån undvika hård motvind. När jag hade sprungit 1,5 kilometer såg jag att jag skulle få möte av en man. Jag tittade inte på honom hela vägen fram till mötet, utan lyfte blicken 10 meter innan för att hälsa, som löpare gör i Polen, och jag tänkte att eftersom jag aldrig har mött någon annan löpare runt Krankesjön, kunde det vara trevligt med ett leende eller en hand höjd i hälsning. Det jag såg när jag lyfte blicken gjorde mig mycket konfunderad. Mannen höll en handduk framför sitt ansikte som för att dölja det. Mannen var ca 190 cm lång (kanske längre) och ganska smal. Då tog min fantasi över totalt och jag tänkte:

1. Det är ju Joel Kinnaman, tänk att han springer här, kanske vi kan springa tillsammans nästa gång (jag har kollat, Joel är 189 cm lång)
2. Det måste vara en känd person som inte vill att någon ska veta var han håller till eftersom han så medvetet döljer sitt ansikte
3. Aha, det är därför polisen stod där häromdagen, för att skydda Joel Kinnaman eller ett hemligt vittne
4. Vad jobbigt om jag möter Joel Kinnaman igen och jag sitter i vägkanten och kissar

När jag kom till stället där jag sett polisbilen förra gången stod där på samma ställe en annan bil parkerad. Det var inget vrålåk. Det var en vit kombi med majblomsklistermärken på rutan. Jag brydde mig inte ens att kolla vad det var för märke. Fast det var ju en perfekt bil om man inte vill dra till sig uppmärksamhet.

Det blev inga fler ovanliga uppenbarelser de kommande fem kilometerna, men vid ca kilometer 9, precis efter möllan, finns det ett stort rött tegelhus från början av 1900-talet. Där stod det massor av parkerade bilar, varav minst en polisbil. De brukar inte var där. Det stod folk ute på gården också, som om de vaktade. Jag tänkte att detta är säkert filmlokalisationen. Eller är det här de har sitt högkvarter.

När jag sen stretchade körde polisbilen förbi mig. Det kändes som om de körde extra sakta för att kolla om jag eventuellt utgjorde något hot. När jag stod där såg jag en skylt på en bom som var öppen, skylten såg ny ut och jag inte komma ihåg att jag har sett den innan. Det stod VARNING FARLIG VERKSAMHET. Menar de skjutbanan där poliserna tränar skytte, eller menar de något annat?

Kanske blir det en fortsättning på detta. Nu är jag sugen på att springa imorgon också.

 

 

att känna sig fri

Jag brukar inte köpa så dyra skor till barnen, de växer ju ur dem så fort. Och det jag tror på är att ge barnen skor med så lite dämpning och stöd som möjligt så att de bygger upp fotens muskler och leder och får starka och friska fötter. Till det funkar vilka converseliknande tygskor som helst.

Men så hände nåt. Äldstingen började för första gången prata om att han ville ha något speciellt, av ett speciellt märke. Han har inte tidigare brytt sig om vad han tog på sig, bara det kändes mjukt och skönt. Han går helst i sweat pants, och jag får tjata på honom för att han ska sätta på sig jeans. Jag visste att det skulle komma nån gång, men jag har hela tiden tänkt att det skulle handla om jeans, som det gjorde när jag gick i högstadiet och gymnasiet. Sneakers har nog alltid varit en stor grej, men jag gick så gott som alltid i mina docs så jag la inte mycket pengar på skor. Då.

Nu köper jag skor hela tiden känns det som. Speciellt till löpningen. Först ett par asics, men de var lite små så de har jag gett bort. Sen köpte jag ett par nike, de är inte för små, men jag tappar hela tiden tånaglar när jag springer med dem. Jag tänkte då att jag ska börja springa med barfotaskor. Så jag köpte ett par vff. Alla som springer med sådana vet att det inte bara är att byta och sticka ut och springa sin vanliga runda. Man måste ta det sååå försiktigt. Försiktighet är inte riktigt min grej, och har jag bytt om och hela baletten vill jag gärna springa i en timme. Minst. Så övergången till barfotaskorna är inte klar. Jag upptäckte också en kall dag att jag frös om anklarna. Då tänkte jag att jag behöver ett par barfotaskor som jag kan ha strumpor i. Och visst, jag skulle kunna kränga på mig tåstrumpor och försöka få i fötterna i mina vff, men det är svårt nog som det är. Så det blev ett par merrell med vibramsula. Men inte heller nu springer jag enbart i barfotaskor, trots att jag har två par och bara ett par traditionella löparskor, som jag tappar tånaglar av.

Av bland annat den anledningen gick jag med på att köpa ett par nike free till äldstingen. Vi har ju nu samma storlek, så jag kan låna dem och sen ärva dem.

Känner man sig friare av att springa i nike free? Inte jag. Jag känner mig friare i mina barfotaskor.

De första fyra kilometrarna var faktiskt riktigt obehagliga. Jag var nödig. Detta har aldrig tidigare hänt mig på en löprunda. Jag har tänkt på det och undrat; vad gör man? Det fanns inte så mycket annat att göra än att nummer tvåa i skogen. Och det, om något, fick mig att känna mig fri.

Fast det som var bra var att jag sprang mina dryga 10 km utan få några ömma tånaglar. Jag fick inte ont någon annanstans heller.

Nu har jag lärt mig att det inte går att springa när man är nödig. Inte en längre tid iallafall. Hur gör då marathonlöpare? Thriathlonutövare? Andra som springer lopp? Jag har tänkt på de gånger jag har sprungit stora lopp, som tex broloppet 2002. Jag minns inga bajamajor på bron. Vid starten fanns det, och i målet. Men inte längs vägen. Detta förblir en gåta för mig…….

Ser löparna till att de har en mage som fungerar perfekt så att de i detalj kan planera sina toabesök? Eller låter de det komma, som han på Göteborgsvarvet 2008?

odjur och detour

Det här med att titta på gulliga djur när man springer beskriver Martina Haag, i sin bok Heja heja, som pluspoäng på löprundan. Då har hon nog inte sprungit på Revingehed bland tjurarna. Känslan av ett lugn före stormen, 10 sekunder innan portarna öppnas för de hetsade tjurarna i Pamplona, är överhängande (jag har inte sprungit där, men jag tänker mig att det känns så). Jag och Sara fick uppleva det under Kranke halvmara.

Jag har faktiskt inte många bra erfarenheter av djur i kombination med löpning. Här är min lista på obehagligheter i samband med odjur.

1. Tjurarna på Revingehed under Kranke halvmara.
2. Fasan som utan förvarning flyger upp och nästan skrämmer livet ur mig när jag springer bredvid en åker.
3. Två shirehästar med ryttare som tvingade mig att backa in i en trädgårdshäck på milarundan i Sandby.
4. Att efter regn tvingas kryssa mellan mördarsniglar för att inte trampa och halka på dem.
5. Att under löpning på ön i skärgården bli jagad och nafsad i hälsenorna av den danska gårdshunden Jojo (eller Jerry), en gång varje varv (ett varv = ca 900m).
6. Den här har inte jag upplevt, men jag är rädd att det ska hända. Det är min fd arbetskamrat som har berättat om när hon i samband med löpning skulle göra fysövningar i gräset i Pildammsparken och det väller fram nykläckta fästingbebisar som klättrar överallt på henne och hennes löpargrupp.
7. Och alla flugor jag har svalt och fått i ögonen.

Jag vill inte gärna utsätta mig för tjurarna på Revingehed igen, speciellt inte när jag springer själv. Det är ju lite lättare när jag kan gömma mig bakom Sara. Så i lördags planerade jag om. Jag sprang höger tidigare, där Sara faktiskt undrade om vi skulle svänga in när vi sprang halvmaran, och….. wow, det var såååå fint. Vackra småvägar kantade med ömsom lövskog och granskog. Nu har jag hittat den perfekta rundan runt Krankesjön känns det som. Vid 9 kilometer ser jag sjön också.

 

Det är ju faktiskt väldigt roligt med alla fåglar man ser runt Krankesjön. Hägrar, glador, vråkar, falkar, lomar och småfåglar.  De gör ju löprundan roligare.

 

Kranke halvmara den 4 oktober 2014

Det har varit mycket nu på sista tiden. Jag har inte haft ork att skriva om halvmaran, men huvudsaken är att jag orkade springa den!

Det gick bra. Sara och jag tog oss två varv runt Krankesjön på 2:04. De sista fyra kilometerna var mördande för mitt knä. Jag fick stanna och stretcha. Och det var inte bara mitt knä som fick mig att tänka på döden.

När vi för tredje gången sprang över en färist och in i boskapszon såg vi strax två kor och deras kalvar. Vi blev lite rädda för dem, men de blev nog räddare för de sprang iväg. En kilometer senare, vid ca 20 kilometer stod det ca 50 ungtjurar runt och på väg där vi skulle springa. Detta tog lite fokus från smärtan i knäet, men inte från mord och bråd död.

Vi sprang mitt på vägen, jag tryckte mig närmre och närmre Sara. Jag är jätterädd för stora djur, och jag är till och med rädd när vi kör bil och det finns boskap på vägen. Att springa genom en skock gloende tjurar var läskigt, och hade jag inte svettats så mycket så hade jag kissat på mig.

Detta var det mest dramatiska under loppet. Vi sprang och pratade så gott som hela vägen, utom när jag sjöng för Sara till musiken som jag hade på ganska lång volym i mina lurar för att kunna hålla tempot.

Ungefär halvvägs hade vi en vätskekontroll med kepsbyte som mannen och pojkarna arrangerade. Vi fyllde på med varsin halvliter vatten med aminosyror.

Så nu är det gjort. Jag är glad att jag gjorde det, men jag är ganska nöjd. Jag fick en ny utmaning om Lidingöloppet nästa år, men jag känner att jag inte behöver det. Nu är det nya målet att springa 2 mil i veckan fram till nyår. Det är svårt för mig att komma ut över huvudtaget när det är mörkt och kallt (inne i husen, lyser det överallt….)

 

 Ungefär vid kilometermarkering 18 och 9 finns färistarna och däremellan finns boskapen!

Running selfie!

Så här glada var vi när vi var klara, att vi var klara!

inför Kranke halvmara

Jag blev utmanad av Sara HJ här på bloggen att springa ett marathon. Jag vill just nu inte springa lopp med jättemycket människor. Men jag springer gärna ett lopp med bara Sara.

Det här året är det lite för lite kvar på säsongen för mig för att hinna träna till ett marathon. Jag är osäker på hur mycket jag vill och hinner springa nu när det börjar bli kallare. Jag har också börjat ett nytt jobb på heltid, och det kräver sitt, speciellt nu i början.

Jag kände igår, efter två dagar på det nya jobbet, med 50 nya kollegor, att jag var lite trött och kanske helst bara skulle slängt mig på soffan. Sen lyckades jag frammana de där positiva tankarna:

• Men Emma, tänk så härligt det känns när du väl springer
• Vilken underbar kväll det är, passa på, snart är hösten här
• Om du springer står middagen på bordet när du kommer hem annars får du laga middag själv.

Det var egentligen ingen längre inte diskussion som behövdes.

Så jag kom ut på en 12,5 kilmotersrunda. Det var bra. Och det kändes bra. Jag övade på ha lite högre knän när jag springer, det kändes bra och gav mer kraft till mitt löpsteg. Jag behöver ju utöka mina distanser lite nu inför halvmaran, som jag accepterade som lopp det här året. Lopp och lopp, distans kanske vi ska kalla det, vi är ju bara två som ska springa.

Hur som helst vill jag ha varit uppe på 18 kilometer innan den fjärde oktober då det är dags för Saras och Emmas halvmarathon runt Krankesjön! Nu när det är skrivet på bloggen, finns det ingen återvändo!

 

Så här fint var det på rundan.

Nöjd och klämkäck efter löpningen!

 

new shoes

Kommer ni ihåg Leo i Twin Peaks? Han var en hustrumisshandlare som fick vad han förtjänade och efter det blev dysfatisk och persevererade på “new shoes”. Det gör jag också, iallafall enligt min make.

Jag börjar oroa mig inför hösten. Det blir ju svårt att hålla vristerna varma i VFF eftersom det är svårt att få på sig dem med strumpor under. Så jag tänkte att jag nog behövde ett par barfotaskor som inte har separata tåfack. Och eftersom vi har dragit åt svångremmen blev det att jag köpte ett par Merrell på rea!

Jag provade dem igår. Det var blött ute och jag tyckte att de var aningen hala. I alla fall var jag lite rädd för att ramla. Men de var snabba, bästa pacen nånsin på en runda. Fast jag sprang bara fyra kilometer.

När jag kom tillbaka frågade maken hur de var, jag svarade att de kändes lite hala. Hans kommentar till det var:

“Vad bra, då kan du köpa ett par för terränglöpning också!”

 

hm levererar

Det börjar bli lite kallare. Jag har tidigare inte sprungit när jag har behövt en tunn långärmad tröja förut. Jag har gjort det, och insett behovet, men inte haft någon.

Hemma hos oss har vi dragit åt svångremmen vad gäller utgifter. Sommaren 2015 närmar sig och det är då hela familjen ska åka på en 8-10veckors resa till nordvästra USA och Kanada. Vi behöver spara.

Det blev ingen niketröja. Jag gick in på hm och hittade en springtröja. Den är så lång som man kan önska. Den har så långa ärmar man kan önska. Den är svart och grå, precis som man kan önska.

Idag var det bara 13 grader när jag skulle ut. Jag tänkte att det är ju perfekt för att testa min nya tröja. Det kändes mycket bra. Jag var varm utan att vara överhettad. Jag fryser ju nästan jämt och är jätterädd för att frysa när jag springer. Speciellt om axlarna.

Så, efter sex kilometer, när jag är som längst hemifrån, börjar det att blåsa och regna. Jag hade kollat prognosen och det skulle inte komma regn förrän vid 13. Men SMHI är inte för Skåne.

Kanske var det till och med bra att jag inte visste att det skulle regna för då kanske jag inte hade sprungit. Troligtvis.

Det var ett lätt och vått regn. Men på något sätt blev jag inte våt. Inte kall och våt i alla fall. Hms springtröja för 199 spänn är toppen. Det var det jag skulle komma till! Den finns även i rosa och turkos, enfärgad då.

Jag blev bara tvungen att sätta igång en maskin med tvätt direkt när jag fått av mig kläderna, så att att tröjan säkert är ren och torr nästa gång jag behöver den.

Det är inte meningen att jag ska se sådär käck ut och vinka, även om jag är det. Jag skulle bara illustrera hur långa ärmar tröjan har, och att där är ett sånt där fiffigt hål till tummen.

 

le

I söndags på väg hem från kalas rekade vi med bilen. Vi konfirmerade en längre runda så att jag slipper springa vid mycket trafik eller samma sträcka mer än en gång. Dessvärre är det asfalt hela vägen.

Jag har tänkt en del på att jag har olika långa lårben och att det kanske är därför jag, om jag får ont, alltid får ont på min vänstra sida (den längsta).

Jag läste på något löpforum på nätet om att springa vänster- respektive högervarv. Av någon anledning springer jag alltid högervarv på höger sida av vägen. Jag har mycket svårt att bryta mina vanor och ändrar helst inte på mig, i så fall bara lite i taget. Idag bytte jag sida, så istället för att springa i mitten eller på höger sida, sprang jag på vänster. Detta kändes otroligt bra det sju första kilometerna, men sen började jag få ont i höger knä!!! Det gjorde så ont att jag fick bryta och gå vid drygt 10,5 kilometer. Jag hade då ungefär en kilometer kvar tills jag var hemma. Så fort jag stannade försvann smärtan och den har inte kommit tillbaka.

Ikväll när mannen kommer hem med the foam rollers, som han just idag har med sig för uppvisning, ska jag rulla mina ben och försöka känna efter var jag är stelast.

Det som helt klart gjorde min löprunda idag var när jag vid ca sex kilometer mötte en blå bil. Jag brukar alltid registrera vad det är för märke på bilar jag möter, men idag gjorde jag inte det. Det var något annat som helt tog min uppmärksamhet. På nummerskylten stod det LE. Det är ju helt fantastiskt. Man kan ju inte låta bli, och plötsligt blir allt lättare. Jag log brett, och kände hur endorfiner frigjordes i hela kroppen. Mannen i bilen, om det var ägaren Lars Eriksson, hälsade med en vinkning. Jag kunde inte låta bli att kolla namnet på denna geniala person. Nu vet jag också att det var en toyota. Tänk att uppmana folk att le med sin nummerskylt och mötas av leenden överallt man kör. Jag önskar att jag hade kommit på det. Det hade ju definitivt varit värt de 6000 kronor det kostar att ha en personlig skylt.

Jag skulle ju berätta om barfotalöpningskursen. Den blev inställd. I lördags morse, 7:48 ringde Tobias från barfotakultur och sa något om att det hänt ett missöde med deras löpcoach. Jag var så trött och ville inte prata (fortfarande bettskenan i), så jag sa bara att jag ringer och bokar en tid i veckan.

 

en ny pryl + god bless vff

Jag är en ganska impulsiv person. Jag beställde en garminklocka. Jag valde på pris och färg. Den heter forerunner 110, det kom med pulsmätare, men den saknar bluetooth.

Idag var det dags för premiärtur. Jag har haft lite ont i mitt knä, efter förra söndagens vurpa och rekordtider efter det. Jag fick också en blå tånagel och blåsor på tårna efter tånagelklipp innan torsdagens runda. Jag kände också att jag verkligen behövde strama upp min teknik och kanske springa en lite kortare runda, så jag tog på mina vff.

Alltså, vilken känsla det börjar bli nu när jag har vant mig lite. Inga smärtor någonstans kroppen! Visst började det kännas lite i vaderna efter fyra kilometer, men det är bara muskeltrötthet.

På lördag är det dags för mig att casha in min födelsedagspresent, genom att gå till fotkultur i Malmö för att få en lektion i barfotalöpning. Det ser jag fram emot.

Åter då till min nya pryl, the garmin. Tiden är inte så mycket att snacka om; det är ju så gott som omöjligt att starta två devicer samtidigt även om runkeepern har fem sekunders fördröjning. Men pacen är intressant. Det jag trodde skulle bli en sämre pace med garmin och bättre med runkeeper, blev tvärtom. Det är ju glädjande! Om det nu är bättre gps i the garmin jämfört med iphone 5.

 

 

 

 

 

 

 

Men programvaran gör mig konfunderad. Jag tänkte att nu när jag har betalat för en pryl och en programvara borde det finnas alla funktioner. Jag sprang ju min första runda med the garmin idag, den var 6,28 kilometer. Eftersom det var min allra första runda borde jag sätta PB på både en kilometer och fem kilometer, men jag fattar inte hur jag ska få det registrerat i programvaran. Jag tycker också det är svårt att hitta vilken tid jag hade på fem kilometer.

Är det någon som kan hjälpa mig? Ska man göra något särskilt för att få in rekorden? Finns det något enkelt sätt att se tiderna vid exakta kilometer undan att för hand summera ihop kilometertiderna?

målet är nått

Så plötsligt bara händer det.

I tisdags var det ganska blåsigt. Jag kände inte alls för att ge mig ut och springa. Min mage är dessutom helt förstörd och jag känner mig mycket trött. Men vi åt middag. Ugnsbakad torsk i sås med citron, grädde och dill. Det mojnade, men jag hade ju precis ätit. Äh, skit i det. Jag sticker. Här kan man inte sitta och fisa.

Efter tre kilometer hade jag fortfarande en genomsnittlig pace på under fem minuter per kilometer. Jag tänkte att kanske kan jag hålla tempot i två kilometer till. Kanske är det idag jag når mitt mål. Bara jag inte konstrar till och försöker hitta nya löprundor i okänd terräng, vilket ledde till värsta vurpan i söndags, och ett svullet knä.

Så jag försökte, och fortfarande vid fyra kilometer låg jag under fem minuter. Nu ska jag klara detta, tänkte jag. Mycket för att jag har tjatat så mycket om detta mål, för jag tycker inte att det är så kul med fem kilometer längre. Jag springer ju nästan aldrig så korta sträckor nu. Jag försöker få ner tiden på tio kilometer.

När madame sa Time: twentyfive minutes, Distance: five point one kilomteters, slutade jag lyssna oct började jubla! Inte högt, men jag kände hur jag log och fick rysningar. Jag hade klarat det. Så gött! Nu kan jag helhjärtat fokusera på något ett nytt mål!

Jag vet inte vad det var som gjorde att det gick så bra i tisdags. Kanske är det den enorma mängden noradrenalin och kortisol som härjar runt i min kropp just nu. Jag kanske bara behövde fly fysiskt efter all hormonladdning. Fast stress ska ju påverka fysisk prestation negativ. Iallafalll gör dålig sömn det.

Det kan ju också vara 18-kilometersrundan förra veckan och fyra dagars återhämtning som har gjort tiden.

På milen blev det 52:21. Det är nytt PB!

Så här glad är jag efter att jag nått mitt mål!

 

Men den där runkeepern igen alltså. På kartan visar den 25:00 minuter vid 5 kilometer. När jag kollar på splitsen och räknar ihop får jag den sammanlagda tiden till 24:50. Det är inte stor skillnad, men om det tiosekundersintervallet skulle vara förskjutet 10 sekunder så hade det gjort jättestor skillnad. Då hade jag inte klarat mitt mål.

Eller har helt missuppfattat det där med splits?

Jag tänker att jag ska köpa en garmin. Jag tänker att man kan lita mer på en sådan!