Det låter ju ungefär som om jag har köpt en ny klänning. Det har jag förvisso också, men det är inte den detta handlar om.
I söndags fick min man ett ryck. Nu ska äppelträden klippas. Vi ska hyra släp och åka till tippen med grenar och annat skräp som har legat på garageuppfarten och väntat på denna dag i ett halvår.
När man ringer till macken en solig lördag eller söndag och vill hyra ett öppet släp får man räkna med att det inte finns så många tider att välja på. Många har tänkt göra samma sak, och de flesta andra är betydligt bättre på att planera sina förehavanden än vad vi är. Det fanns dock ett släp mellan 11 och 14. Min man börjar klippa med grensaxen. Jag och pojkarna samlar grenar och lägger på uppfarten. Jag klipper inga grenar eftersom jag för tre år sedan fick jätteont i min handled efter att ha klippt ner vår spireahäck med grensaxen.
Tiden tickar på. Klockan närmar sig 11 och det är en hel del grenar kvar som ska klippas. Min man åker för att hämta släpet. För att vara effektiv kliver jag upp på stegen och börjar klippa grenar. Jag klipper några encentimers vattenskott. Det går bra. Sen kommer där ett trecentimeters tjockt skott. Jag tänker inte mig för alls. Jag placerar grensaxens käftar runt grenen, öppnar den så mycket jag kan. Det enda jag tänker är; här behövs det kraft. Jag tar i så mycket jag kan och; PANG, tvärstopp. Det låter inte, men jag känner hur kraften studsar rakt upp i tummen och in i handleden igen. Grenen går inte av, där är några fibrer som låter den sitta kvar. Men den ger med sig med några ytterligare klipp. Jag klipper ett par grenar till.
Sen kommer smärtan som får mig att klättra ner från stegen och ögonen att tåras. Jag blir arg på mig själv. Hur kunde jag vara så dum?
Handleden gör ont. Jag gråter. Det är bättre om den är alldeles stilla. Jag springer runt i huset och letar på tänkbara ställen efter en handledsbinda med kardborreband som jag har ett svagt minne av att jag ska ha i en låda någonstans. Jag hittar den, men av utformningen att döma, passar den bättre till fotleden än handleden. Jag hittar en elastisk binda och lindar min handled. Det känns lite tryggare. Jag är inte längre lika sårbar. Men min högra hand är obrukbar.
Måndag morgon ringer jag vårdcentralen och får en läkartid klockan 14. Jag får remiss till röntgen. Läkaren säger att oavsett om något är brutet eller ej måste jag ha en stödskena i tre veckor så handleden får läka.
Jag får vänta ungefär 90 minuter på att mina tre bilder ska tas på röntgen i Lund. Många andra patienter kommer in på remiss från sina vårdcentraler. De kommer och går, men jag är kvar och ingenting händer. Jag tänker att jag måste fråga så att jag inte har blivit missad. Tjejen i receptionen är jättesur och tänker minsann inte bjuda på något leende eller någon vänlighet, men allt stämmer, om jag bara kan lugna mig lite. Jenny däremot, röntgensjuksköterskan som tar de tre röntgenbilderna på min handled, är gulligast i världen. Efter att bilderna är tagna får jag ganska snabbt veta att inget är brutet och jag kan åka hem.
Jag frågar Miss Sunshine i receptionen om jag inte ska gå vidare till ortopeden och träffa en arbetsterapeut som ska hjälpa mig med en stödskena. Jag får till svar att jag kan gå till ortopedakuten och ta en nummerlapp. Jag tackar så mycket för hjälpen och väljer att åka hem istället. Jag har inte ätit sen frukost och har bara fått i mig en kopp kaffe vid sjutiden i morse. Nu är klockan 18 och en hel dag av smärta och den här sista ovänligheten får nästan mina ögon att svämma över av tårar och jag vill bara hem.
Tisdag morgon ringer jag vårdcentralen i grannbyn för att få en tid hos arbetsterapeuten. Vårdcentralen i min by har ingen arbetsterapeut. Det går inga bussar de 8,6 kilometerna mellan byarna efter kl 8 på morgonen. Man måste gå, cykla eller köra bil. Jag kan inte köra bil med min skadade handled, inte cykla heller. Och jag hinner inte gå. Min man väljer att jobba hemma på förmiddagen och kör mig till vårdcentralen.
Jag får träffa världens finaste arbetsterapeut. Hon ställer diagnosen Morbus de Quervain och hon formgjuter en ortos till mig som jag ska ha dygnet runt i tre veckor. Jag får en återbesökstid i midsommarveckan.
Natten mellan tisdag och onsdag vid fyratiden vaknade jag av att jag hade ont. Det var min ortos som klämde på undersidan av handen, där handen börjar under lillfingret. Jag tog av skenan. Jag var röd och klämd och det kliade som tusan. Jag ringde arbetsterapeuten och fick en ny tid för justering av skenan. Nu är det bättre. Jag har också fått en sorts tubstickad strumpa att ha under stödskenan så att det inte ska klia.
Jag har precis börjat kunna använda fingrarna såpass att jag kan skriva. Mellanslagstangenten sköts dock enbart av vänster tumme. Jag använder inte alls höger.
Vad mycket besvär det blev för att jag inte tänkte mig för. Jag har förlorat inkomst för att jag varit borta från jobbet, jag har kostat samhället en massa pengar för att jag varit hos läkaren, på röntgen och hos arbetsterapeuten. Jag kan inte jobba i trädgården på ett par veckor, jag kan heller inte syssla med något annat hantverk förrän inflammationen läkt. Så här kommer ett varningens ord till alla som jobbar med trädgården eller med annat hantverk:
Var försiktiga, ta hand om er! And may the force be with you!
Like this:
Like Loading...
klemkeckaemma.wordpress.com 