inför Kranke halvmara

Jag blev utmanad av Sara HJ här på bloggen att springa ett marathon. Jag vill just nu inte springa lopp med jättemycket människor. Men jag springer gärna ett lopp med bara Sara.

Det här året är det lite för lite kvar på säsongen för mig för att hinna träna till ett marathon. Jag är osäker på hur mycket jag vill och hinner springa nu när det börjar bli kallare. Jag har också börjat ett nytt jobb på heltid, och det kräver sitt, speciellt nu i början.

Jag kände igår, efter två dagar på det nya jobbet, med 50 nya kollegor, att jag var lite trött och kanske helst bara skulle slängt mig på soffan. Sen lyckades jag frammana de där positiva tankarna:

  • Men Emma, tänk så härligt det känns när du väl springer
  • Vilken underbar kväll det är, passa på, snart är hösten här
  • Om du springer står middagen på bordet när du kommer hem annars får du laga middag själv.

Det var egentligen ingen längre inte diskussion som behövdes.

Så jag kom ut på en 12,5 kilmotersrunda. Det var bra. Och det kändes bra. Jag övade på ha lite högre knän när jag springer, det kändes bra och gav mer kraft till mitt löpsteg. Jag behöver ju utöka mina distanser lite nu inför halvmaran, som jag accepterade som lopp det här året. Lopp och lopp, distans kanske vi ska kalla det, vi är ju bara två som ska springa.

Hur som helst vill jag ha varit uppe på 18 kilometer innan den fjärde oktober då det är dags för Saras och Emmas halvmarathon runt Krankesjön! Nu när det är skrivet på bloggen, finns det ingen återvändo!

 

IMG_2614.PNGSå här fint var det på rundan.

IMG_2615.PNGNöjd och klämkäck efter löpningen!

 

Advertisements

new shoes

Kommer ni ihåg Leo i Twin Peaks? Han var en hustrumisshandlare som fick vad han förtjänade och efter det blev dysfatisk och persevererade på “new shoes”. Det gör jag också, iallafall enligt min make.

Jag börjar oroa mig inför hösten. Det blir ju svårt att hålla vristerna varma i VFF eftersom det är svårt att få på sig dem med strumpor under. Så jag tänkte att jag nog behövde ett par barfotaskor som inte har separata tåfack. Och eftersom vi har dragit åt svångremmen blev det att jag köpte ett par Merrell på rea!

Jag provade dem igår. Det var blött ute och jag tyckte att de var aningen hala. I alla fall var jag lite rädd för att ramla. Men de var snabba, bästa pacen nånsin på en runda. Fast jag sprang bara fyra kilometer.

IMG_2565.PNGNär jag kom tillbaka frågade maken hur de var, jag svarade att de kändes lite hala. Hans kommentar till det var:

“Vad bra, då kan du köpa ett par för terränglöpning också!”

 

hm levererar

Det börjar bli lite kallare. Jag har tidigare inte sprungit när jag har behövt en tunn långärmad tröja förut. Jag har gjort det, och insett behovet, men inte haft någon.

Hemma hos oss har vi dragit åt svångremmen vad gäller utgifter. Sommaren 2015 närmar sig och det är då hela familjen ska åka på en 8-10veckors resa till nordvästra USA och Kanada. Vi behöver spara.

Det blev ingen niketröja. Jag gick in på hm och hittade en springtröja. Den är så lång som man kan önska. Den har så långa ärmar man kan önska. Den är svart och grå, precis som man kan önska.

Idag var det bara 13 grader när jag skulle ut. Jag tänkte att det är ju perfekt för att testa min nya tröja. Det kändes mycket bra. Jag var varm utan att vara överhettad. Jag fryser ju nästan jämt och är jätterädd för att frysa när jag springer. Speciellt om axlarna.

Så, efter sex kilometer, när jag är som längst hemifrån, börjar det att blåsa och regna. Jag hade kollat prognosen och det skulle inte komma regn förrän vid 13. Men SMHI är inte för Skåne.

Kanske var det till och med bra att jag inte visste att det skulle regna för då kanske jag inte hade sprungit. Troligtvis.

Det var ett lätt och vått regn. Men på något sätt blev jag inte våt. Inte kall och våt i alla fall. Hms springtröja för 199 spänn är toppen. Det var det jag skulle komma till! Den finns även i rosa och turkos, enfärgad då.

Jag blev bara tvungen att sätta igång en maskin med tvätt direkt när jag fått av mig kläderna, så att att tröjan säkert är ren och torr nästa gång jag behöver den.

IMG_2548.PNGDet är inte meningen att jag ska se sådär käck ut och vinka, även om jag är det. Jag skulle bara illustrera hur långa ärmar tröjan har, och att där är ett sånt där fiffigt hål till tummen.

 

le

I söndags på väg hem från kalas rekade vi med bilen. Vi konfirmerade en längre runda så att jag slipper springa vid mycket trafik eller samma sträcka mer än en gång. Dessvärre är det asfalt hela vägen.

Jag har tänkt en del på att jag har olika långa lårben och att det kanske är därför jag, om jag får ont, alltid får ont på min vänstra sida (den längsta).

Jag läste på något löpforum på nätet om att springa vänster- respektive högervarv. Av någon anledning springer jag alltid högervarv på höger sida av vägen. Jag har mycket svårt att bryta mina vanor och ändrar helst inte på mig, i så fall bara lite i taget. Idag bytte jag sida, så istället för att springa i mitten eller på höger sida, sprang jag på vänster. Detta kändes otroligt bra det sju första kilometerna, men sen började jag få ont i höger knä!!! Det gjorde så ont att jag fick bryta och gå vid drygt 10,5 kilometer. Jag hade då ungefär en kilometer kvar tills jag var hemma. Så fort jag stannade försvann smärtan och den har inte kommit tillbaka.

Ikväll när mannen kommer hem med the foam rollers, som han just idag har med sig för uppvisning, ska jag rulla mina ben och försöka känna efter var jag är stelast.

Det som helt klart gjorde min löprunda idag var när jag vid ca sex kilometer mötte en blå bil. Jag brukar alltid registrera vad det är för märke på bilar jag möter, men idag gjorde jag inte det. Det var något annat som helt tog min uppmärksamhet. På nummerskylten stod det LE. Det är ju helt fantastiskt. Man kan ju inte låta bli, och plötsligt blir allt lättare. Jag log brett, och kände hur endorfiner frigjordes i hela kroppen. Mannen i bilen, om det var ägaren Lars Eriksson, hälsade med en vinkning. Jag kunde inte låta bli att kolla namnet på denna geniala person. Nu vet jag också att det var en toyota. Tänk att uppmana folk att le med sin nummerskylt och mötas av leenden överallt man kör. Jag önskar att jag hade kommit på det. Det hade ju definitivt varit värt de 6000 kronor det kostar att ha en personlig skylt.

20140727-000859-539102.jpgJag skulle ju berätta om barfotalöpningskursen. Den blev inställd. I lördags morse, 7:48 ringde Tobias från barfotakultur och sa något om att det hänt ett missöde med deras löpcoach. Jag var så trött och ville inte prata (fortfarande bettskenan i), så jag sa bara att jag ringer och bokar en tid i veckan.