Kranke halvmara den 4 oktober 2014

Det har varit mycket nu på sista tiden. Jag har inte haft ork att skriva om halvmaran, men huvudsaken är att jag orkade springa den!

Det gick bra. Sara och jag tog oss två varv runt Krankesjön på 2:04. De sista fyra kilometerna var mördande för mitt knä. Jag fick stanna och stretcha. Och det var inte bara mitt knä som fick mig att tänka på döden.

När vi för tredje gången sprang över en färist och in i boskapszon såg vi strax två kor och deras kalvar. Vi blev lite rädda för dem, men de blev nog räddare för de sprang iväg. En kilometer senare, vid ca 20 kilometer stod det ca 50 ungtjurar runt och på väg där vi skulle springa. Detta tog lite fokus från smärtan i knäet, men inte från mord och bråd död.

Vi sprang mitt på vägen, jag tryckte mig närmre och närmre Sara. Jag är jätterädd för stora djur, och jag är till och med rädd när vi kör bil och det finns boskap på vägen. Att springa genom en skock gloende tjurar var läskigt, och hade jag inte svettats så mycket så hade jag kissat på mig.

Detta var det mest dramatiska under loppet. Vi sprang och pratade så gott som hela vägen, utom när jag sjöng för Sara till musiken som jag hade på ganska lång volym i mina lurar för att kunna hålla tempot.

Ungefär halvvägs hade vi en vätskekontroll med kepsbyte som mannen och pojkarna arrangerade. Vi fyllde på med varsin halvliter vatten med aminosyror.

Så nu är det gjort. Jag är glad att jag gjorde det, men jag är ganska nöjd. Jag fick en ny utmaning om Lidingöloppet nästa år, men jag känner att jag inte behöver det. Nu är det nya målet att springa 2 mil i veckan fram till nyår. Det är svårt för mig att komma ut över huvudtaget när det är mörkt och kallt (inne i husen, lyser det överallt….)

 

IMG_2814 Ungefär vid kilometermarkering 18 och 9 finns färistarna och däremellan finns boskapen!

IMG_2804

Running selfie!

IMG_2805

Så här glada var vi när vi var klara, att vi var klara!

Advertisements

inför Kranke halvmara

Jag blev utmanad av Sara HJ här på bloggen att springa ett marathon. Jag vill just nu inte springa lopp med jättemycket människor. Men jag springer gärna ett lopp med bara Sara.

Det här året är det lite för lite kvar på säsongen för mig för att hinna träna till ett marathon. Jag är osäker på hur mycket jag vill och hinner springa nu när det börjar bli kallare. Jag har också börjat ett nytt jobb på heltid, och det kräver sitt, speciellt nu i början.

Jag kände igår, efter två dagar på det nya jobbet, med 50 nya kollegor, att jag var lite trött och kanske helst bara skulle slängt mig på soffan. Sen lyckades jag frammana de där positiva tankarna:

  • Men Emma, tänk så härligt det känns när du väl springer
  • Vilken underbar kväll det är, passa på, snart är hösten här
  • Om du springer står middagen på bordet när du kommer hem annars får du laga middag själv.

Det var egentligen ingen längre inte diskussion som behövdes.

Så jag kom ut på en 12,5 kilmotersrunda. Det var bra. Och det kändes bra. Jag övade på ha lite högre knän när jag springer, det kändes bra och gav mer kraft till mitt löpsteg. Jag behöver ju utöka mina distanser lite nu inför halvmaran, som jag accepterade som lopp det här året. Lopp och lopp, distans kanske vi ska kalla det, vi är ju bara två som ska springa.

Hur som helst vill jag ha varit uppe på 18 kilometer innan den fjärde oktober då det är dags för Saras och Emmas halvmarathon runt Krankesjön! Nu när det är skrivet på bloggen, finns det ingen återvändo!

 

IMG_2614.PNGSå här fint var det på rundan.

IMG_2615.PNGNöjd och klämkäck efter löpningen!