telesnor

För två år sedan sa jag upp mitt mobilabonnemang på telenor. Det lurade tillbaka mig med löfte om 50 kronor rabatt i månaden under 24 månader, vilket är lika lång tid som abonnemangets bindningstid. Jag försäkrade mig med en specifik fråga, när jag accepterade avtalet att jag inte skulle betala mer än 399kr i månaden om jag inte sysslade med extravaganser som tex användning av mobiltelefonen i samband med utlandsresor.

Jag fick min första fakturanotifiering i december och där stod det att de skulle dra 449kr från mitt konto. Jag ringde direkt till telenor och de skulle naturligtvis åtgärda detta, och kreditera på kommande faktura det jag betalat för mycket.

Det hände inget, de fortsatte att dra 449kr varje månad. Någon gång hade jag inte täckning på mitt konto för de 449kr de ville plocka från mitt konto eftersom telenor envisas med att dra pengar runt den 15 varje månad och då är mina pengar ibland slut. Då har de skickat mig påminnelse om att betala. Det gjorde mig extra arg eftersom de egentligen var skyldiga mig pengar.

Varje månad när jag har fått min fakturanotifiering har jag tänkt att jag måste ringa igen. Men det har känts så tråkigt och jobbigt, och jag har skjutit det på framtiden.

Nån gång i juni ringde jag igen. Mannen jag pratade med lovade att fixa detta och återkomma. Han gjorde inte det.

Häromdagen var jag och äldstingen på Nova Lund. Äldstingen gick fram till telenors popupstore och kollade in iPhone 6. Säljaren som står där ser med sina hungriga ögon på oss och undrade om han kunde hjälpa till med något. Han ångrade sig nog strax eftersom han fick ovanstående berättat för sig. Han beklagade och sa att han tyvärr inte kunde hjälpa till, jag var tvungen att ringa kundtjänst.

Äldstingen och jag gick ut till bilen, jag hade blivit lite peppad och ringde direkt till telenors kundtjänst. Mitt samtal beräknades att bli besvarat inom 14 minuter. Jag hängde kvar. Det var Oskar som svarade. Jag berättade ovanstående. Han var mycket trevlig och undrade själv var rabatten på 50kr hade tagit vägen varje månad. Han lämnade mig att vänta en gång och spelade helt förfärlig musik. Under tiden hann vi komma hem, stoppa in hunden i bilen och åka till skogen. När Oskar till sist kom tillbaka till luren och hade konsulterat sina kollegor/överordnade klämde han ur sig:

“Det har gått 2 år och vi har inte mer än en notering från december 2012 att du har hört av dig och du har gått med på att betala detta i två år så det finns inget vi kan göra”

Då blev jag arg. Jag sa:

“Försök inte dra den med mig. Tror du att jag föddes igår. Är det mitt jobb att ringa och påminna er om att sköta ert jobb? Det är ni som har frångått avtalet ni erbjöd mig och som jag accepterade. Och om ni inte betalar tillbaka de 1200kr som ni är skyldiga mig tänker jag göra en polisanmälan. Jag har försökt hålla en god ton och tygla mitt humör, men ni ger ju mig fan inget val. Jag ska få mina 1200 kronor tillbaka och ni borde kompensera mig för att jag måste ringa och säga till er att sköta ert jobb.”

Då började Oskar humma och strax frågade han om jag ville ha pengarna på mitt konto eller om jag ville ha en utbetalningsavi. Vad sa egentligen Oskars kollegor/överordnade till honom att han skulle säga till mig? Försök först och kolla om hon är kognitivt svag eller trött och köper att hon inte får några pengar tillbaka, men om hon visar lite styrka och säger ifrån så betala tillbaka pengarna. Alltså, hur resonerar de? Utnyttjas de som inte orkar säga ifrån? Är det ungefär som i vården, att man måste vara frisk för att få vård?

Om du känner någon som jobbar på telenors kundtjänst får du gärna fråga och kommentera på detta inlägg.

Jag har sagt upp mitt abonnemang nu.

 

Epilog

Äldstingens kommentar till det hela:

“Mamma, jag har nog aldrig hört dig så arg”

Jag tänkte inte just då på vad han sa, men senare; vad menar han? jag är ju ofta arg på honom och minstingen och både gapar och skriker. Så jag frågade honom vid middagen:

“Vad menade du när du sa att du aldrig hört mig så arg?”

Varvid han med självklar röst svarar:

“Ja, på ett vettigt sätt”

new shoes

Kommer ni ihåg Leo i Twin Peaks? Han var en hustrumisshandlare som fick vad han förtjänade och efter det blev dysfatisk och persevererade på “new shoes”. Det gör jag också, iallafall enligt min make.

Jag börjar oroa mig inför hösten. Det blir ju svårt att hålla vristerna varma i VFF eftersom det är svårt att få på sig dem med strumpor under. Så jag tänkte att jag nog behövde ett par barfotaskor som inte har separata tåfack. Och eftersom vi har dragit åt svångremmen blev det att jag köpte ett par Merrell på rea!

Jag provade dem igår. Det var blött ute och jag tyckte att de var aningen hala. I alla fall var jag lite rädd för att ramla. Men de var snabba, bästa pacen nånsin på en runda. Fast jag sprang bara fyra kilometer.

När jag kom tillbaka frågade maken hur de var, jag svarade att de kändes lite hala. Hans kommentar till det var:

“Vad bra, då kan du köpa ett par för terränglöpning också!”

 

hm levererar

Det börjar bli lite kallare. Jag har tidigare inte sprungit när jag har behövt en tunn långärmad tröja förut. Jag har gjort det, och insett behovet, men inte haft någon.

Hemma hos oss har vi dragit åt svångremmen vad gäller utgifter. Sommaren 2015 närmar sig och det är då hela familjen ska åka på en 8-10veckors resa till nordvästra USA och Kanada. Vi behöver spara.

Det blev ingen niketröja. Jag gick in på hm och hittade en springtröja. Den är så lång som man kan önska. Den har så långa ärmar man kan önska. Den är svart och grå, precis som man kan önska.

Idag var det bara 13 grader när jag skulle ut. Jag tänkte att det är ju perfekt för att testa min nya tröja. Det kändes mycket bra. Jag var varm utan att vara överhettad. Jag fryser ju nästan jämt och är jätterädd för att frysa när jag springer. Speciellt om axlarna.

Så, efter sex kilometer, när jag är som längst hemifrån, börjar det att blåsa och regna. Jag hade kollat prognosen och det skulle inte komma regn förrän vid 13. Men SMHI är inte för Skåne.

Kanske var det till och med bra att jag inte visste att det skulle regna för då kanske jag inte hade sprungit. Troligtvis.

Det var ett lätt och vått regn. Men på något sätt blev jag inte våt. Inte kall och våt i alla fall. Hms springtröja för 199 spänn är toppen. Det var det jag skulle komma till! Den finns även i rosa och turkos, enfärgad då.

Jag blev bara tvungen att sätta igång en maskin med tvätt direkt när jag fått av mig kläderna, så att att tröjan säkert är ren och torr nästa gång jag behöver den.

Det är inte meningen att jag ska se sådär käck ut och vinka, även om jag är det. Jag skulle bara illustrera hur långa ärmar tröjan har, och att där är ett sånt där fiffigt hål till tummen.

 

“Hur länge man än står naken inför en spegel, kommer ens inre aldrig att synas”

På sidan 199 i den svenska översättningen av “Vad jag talar om när jag talar om löpning” skriver Haruki Murakami så. Av alla meningar i boken var det den som gjorde intryck på mig.

Jag fick tipset av en vän att läsa boken om löpning efter att ha läst “Born to run”. Haruki Murakami, Haruki Murakami….. Det känns så bekant. Har jag inte läst något av honom tidigare? Jag kommer på att det är ju samma författare som en kollega rekommenderat mig att läsa. Då hans mystiska romaner “Fågeln som vrider upp världen” och “Norweigan wood”. Jag försökte länge med den förstnämnda, men det är något med herr Murakamis röst som ger mig en känsla av kompromisslöshet och besserwisserhet, vilket har gjort att båda ovannämnda romaner står olästa i min hylla. Kanske är det något som försvinner i översättningen, eller är det bara hans sätt att uttrycka sig som inte alls tilltalar mig.

“Vad jag talar om när jag talar om löpning” är en bok av ett helt annat slag, och kanske därför mycket lättare att ta sig igenom. Den är dessutom bara ca 200 sidor. Men den där tonen finns fortfarande kvar.

I boken skriver herr Murakami mycket om vad det innebär att vara löpare och samtidigt åldras. Han berättar att han springer oftast ett maraton varje år och att hans tider blir lite sämre för varje år som går. För mig, som håller på att förbätträs, känns det inte så inspirerande att läsa om det.

Däremot skildrar han den psykiska delen av löpningen på ett sätt som jag inte reflekterat över tidigare. Om hur han, när han springer, oftast inte tänker på någonting, men att han efteråt ändå känner att han har rett ut saker.

Herr Murakami berättar utförligt om känslan han går igenom när han springer ett maraton. Då är det framför allt inte hans psykologiska känslor, utan hans fysiska. Det var mycket intressant läsning.

Det som slår mig när jag läser är att herr Murakami inte har ett vanligt 9-5-jobb. Det är därför lite enklare för honom att komma ut på rundor på över 90 minuter dagligen. Förrförra veckan lyckades jag med 54 km. Det är mitt rekord. Då var det andra veckan på min semester och jag vistades hemma. Under vinterhalvåret, när det är mörkt tidigt, har jag mycket svårt att springa mer än på helgerna. Den främsta anledningen är att det är mörkt, och jag gillar inte att vara ute själv när det är mörkt. Framför allt av rädsla att bli antastad.

Det jag vill säga är att det är svårt att kombinera ett vanligt heltidsarbete och familj med att  “springa på allvar” som herr Murakami uttrycker det. Det gör att det är svårt för mig att relatera till mig själv och min egen löpning. Vilket är syftet för mig, med att läsa den här typen av böcker.

Nu vill jag läsa det mesta som handlar om löpning. Jag vill fortsätta att inspireras för att fortsätta springa.

 

Kanske kan jag, genom att ha läst herr Murakamis bok om löpning, ge hans mystiska romaner en chans till. Nu har jag lite vant mig vid hans ton.

hai, vilket blaj

Ibland blir det verkligen inte som man tänkt sig. För höga förväntningar och dålig service kan lätt slå hål på drömmen om en romantisk lunch.

När vi bodde i Malmö var min favoritsushirestaurang Hai på Davidhallstorg. Min syster ordnade tom min möhippemiddag där. Nu när jag tänker efter var det faktiskt inte en alltigenom trevlig upplevelse. De serverade kranvatten till maten i gamla Bombay Saphire-flaskor och när notan kom hade de debiterat 40 kronor för varje flaska vatten, utan att tala om det vi serveringen. Vi hade ätit och druckit vin, öl och mousserande för flera tusen kronor, borde inte vatten ingå då?

Det var 2005, och jag hade aldrig kommit att tänka på det om upplevelsen i torsdags hade varit en genomgående positiv upplevelse.

Nu är det 2014. I torsdags var jag på väg tillbaka till Lund från ett möte och jag passerade Malmö vid lunchtid. Jag tänkte att det hade varit så mysigt att gå ut och äta lunch med min man. Vi åkte till Davidhallstorg och som så många gånger minns man mest det positiva och vi gick till Hai. Jag beställde sashimi, vilket i  sig var positivt att de har på sin lunchmeny, många sushirestauranger har inte det. Till sashimin ingår ris och jag frågade såklart om jag kunde få grönsaker istället. Javisst man kan byta ut mot grönsaker, sa servitrisen, vill du ha varma grönsaker? Ja tack, sa jag.

En annan servitris serverade sen maten, hon hade ris med sig och inga grönsaker. Jag talade vänligt om att jag hade beställt varma grönsaker. Servitrisen svarade att de måste missat det i köket och så gick hon med riset. Hon kom inte tillbaka. Ingen annan heller. Inte med några varma grönsaker.

Vi åt vår mat och jag gick in och betalade. Jag påpekade att jag aldrig fått några grönsaker. Servitrisen kollade beställningen och bekräftade att det var beställt men att köket måste ha missat det.  Vill du ha grönsakerna nu? undrade hon. Nej, tack, vi är på väg härifrån, svarade jag.

Vill du ha en kopp kaffe som kompensation för vårt misstag, sa hon INTE. Hon erbjöd heller inte att göra något avdrag på notan.

Nu går jag nog inte till Hai fler gånger.