mysteriet på revingehed

När jag sprang häromdagen och jag kom in i skogen på min detour stod där en polisbil och två poliser som bara stod och hängde på bilen. Vad konstigt tyckte jag och eftersom jag inte tror att man tränar självskydd och skytte mitt i skogen tog alla möjliga konspiratoriska teorier form i min hjärna:

  1. De jagade en tjuv på rymmen i skogen
  2. De hade inget att göra och stod och latade sig
  3. Det var där och skulle kolla att inget hände mig eftersom jag har en exceptionellt avancerad hjärna och jag kan vara en stor tillgång om landets säkerhet skulle stå på spel och jag måste skyddas till varje pris (det är naturligtvis viktigt att jag inte själv vet hur avancerad jag är, det skulle kunna äventyra allt, så jag spelar med).
  4. De skulle kolla så att det inte kom några tjuvjägare och försökte skjuta älg vid fågeltornen.
  5. De skulle kolla så att ingen försökte ta sig in med bil till det fågeltornet som det är tänkt att man bara ska ta sig till till fots.

Jag släppte det sen och åkte hem. Men idag fick jag anledning att tänka på det igen. Idag valde jag att springa min runda andra hållet, dvs vänstervarv. Jag gjorde det för att det enligt SMHI blåste 5-8 sekundmeter rakt från öster och jag ville i möjligaste mån undvika hård motvind. När jag hade sprungit 1,5 kilometer såg jag att jag skulle få möte av en man. Jag tittade inte på honom hela vägen fram till mötet, utan lyfte blicken 10 meter innan för att hälsa, som löpare gör i Polen, och jag tänkte att eftersom jag aldrig har mött någon annan löpare runt Krankesjön, kunde det vara trevligt med ett leende eller en hand höjd i hälsning. Det jag såg när jag lyfte blicken gjorde mig mycket konfunderad. Mannen höll en handduk framför sitt ansikte som för att dölja det. Mannen var ca 190 cm lång (kanske längre) och ganska smal. Då tog min fantasi över totalt och jag tänkte:

  1. Det är ju Joel Kinnaman, tänk att han springer här, kanske vi kan springa tillsammans nästa gång (jag har kollat, Joel är 189 cm lång)
  2. Det måste vara en känd person som inte vill att någon ska veta var han håller till eftersom han så medvetet döljer sitt ansikte
  3. Aha, det är därför polisen stod där häromdagen, för att skydda Joel Kinnaman eller ett hemligt vittne
  4. Vad jobbigt om jag möter Joel Kinnaman igen och jag sitter i vägkanten och kissar

När jag kom till stället där jag sett polisbilen förra gången stod där på samma ställe en annan bil parkerad. Det var inget vrålåk. Det var en vit kombi med majblomsklistermärken på rutan. Jag brydde mig inte ens att kolla vad det var för märke. Fast det var ju en perfekt bil om man inte vill dra till sig uppmärksamhet.

Det blev inga fler ovanliga uppenbarelser de kommande fem kilometerna, men vid ca kilometer 9, precis efter möllan, finns det ett stort rött tegelhus från början av 1900-talet. Där stod det massor av parkerade bilar, varav minst en polisbil. De brukar inte var där. Det stod folk ute på gården också, som om de vaktade. Jag tänkte att detta är säkert filmlokalisationen. Eller är det här de har sitt högkvarter.

När jag sen stretchade körde polisbilen förbi mig. Det kändes som om de körde extra sakta för att kolla om jag eventuellt utgjorde något hot. När jag stod där såg jag en skylt på en bom som var öppen, skylten såg ny ut och jag inte komma ihåg att jag har sett den innan. Det stod VARNING FARLIG VERKSAMHET. Menar de skjutbanan där poliserna tränar skytte, eller menar de något annat?

Kanske blir det en fortsättning på detta. Nu är jag sugen på att springa imorgon också.

 

IMG_3151.PNG

 

Advertisements

före lchf- och med lchfbild

20140602-114422-42262210.jpg

Efter att ha sett så många inspirerande före lchf-bilder och med lchf-bilder blev jag lite sugen på att själv leta upp två bilder och sätta ihop. Och man kan ju inte kalla det för före- och efterbild, eftersom ingen egentligen slutar med LCHF, väl?
Nya bilder finns det gott om. Det var svårare att hitta en gammal. Dels för att det är jag som i vår familj tar de flesta bilderna, och dels för att jag inte kände mig fin och inte ville vara med på bild. Men är man på semester så är man och då är ju foton så gott som obligatoriska. Förebilden är från en weekend i Amaterdam för nästan exakt 3 år och 3 storlekar sedan. Den nya bilden, lchf-bilden är nästan ett år gammal. Där har jag för första gången sen jag gick i högstadiet fått på mig min mormors gamla klänning från 50-talet!

Jag är så glad att jag började med lchf. Min man hade tjatat på mig i ett par år innan jag kom till skott. Jag hade svårt att tro att en diet som funkade på honom, som i princip alltid bestått av 95-100 kg muskler med ca 10-15% kroppsfett, och alltid tränat minst 5 gånger i veckan, skulle fungera på mig. Jag behövde en förebild, någon att identifiera mig med.

Hösten 2012 började jag på en utbildning som innebar att jag skulle åka till Stockholm i ungefär en gång i månaden i ett läsår. Min handledare Pia, åt lchf. För varje gång jag såg henne, hade hon blivit lite smalare, och när mars månad kom hade jag blivit tillräckligt inspirerad, motiverad och stor för att själv börja med ganska strikt lchf (inga livsmedel med över 5% kolhydrater).

Jag bara körde på, från att jag kom hem från Stockholm då i mars. Jag minns att jag den tredje dagen kände en sådan massiv trötthet att jag nästan inte orkade gå hem från bussen. Jag ville lägga mig ner bredvid trottoaren i en snödriva och somna. Jag kopplade först inte tröttheten till kostomställningen, utan trodde att jag drabbats av utmattningssyndrom. Men så frågade jag Pia, och fick svar, jag fick också tips om facebookgruppen LCHF-kvinnor, där jag lärt mig och inspirerats hur mycket som helst.

Nu har det gått 1 år och 3 månader sen lchf start. Jag äter lite liberalare än i början, med mandelmjöl och sötningsmedel vid festliga tillfällen. Jag pendlar +-2kg och är tillfreds med det. Jag har en period nu när jag med facebookgruppen Skaldemans LCHF, inspirerats till att köra striktare.

Mitt klädintresse har alltid varit stort, men nu, när jag kan klä mig i nästan vad som helst och samtidigt tycka att jag är fin, har klädintresset multiplicerats.

Tack till alla som inspirerar, motiverar och stöttar, i synnerhet min stora inspiration; Pia.

klemkeckaemmas nya diagnos; Morbus de Quervain

Det låter ju ungefär som om jag har köpt en ny klänning. Det har jag förvisso också, men det är inte den detta handlar om.

IMG_9716

I söndags fick min man ett ryck. Nu ska äppelträden klippas. Vi ska hyra släp och åka till tippen med grenar och annat skräp som har legat på garageuppfarten och väntat på denna dag i ett halvår.

När man ringer till macken en solig lördag eller söndag och vill hyra ett öppet släp får man räkna med att det inte finns så många tider att välja på. Många har tänkt göra samma sak, och de flesta andra är betydligt bättre på att planera sina förehavanden än vad vi är. Det fanns dock ett släp mellan 11 och 14. Min man börjar klippa med grensaxen. Jag och pojkarna samlar grenar och lägger på uppfarten. Jag klipper inga grenar eftersom jag för tre år sedan fick jätteont i min handled efter att ha klippt ner vår spireahäck med grensaxen.

Tiden tickar på. Klockan närmar sig 11 och det är en hel del grenar kvar som ska klippas. Min man åker för att hämta släpet. För att vara effektiv kliver jag upp på stegen och börjar klippa grenar. Jag klipper några encentimers vattenskott. Det går bra. Sen kommer där ett trecentimeters tjockt skott. Jag tänker inte mig för alls. Jag placerar grensaxens käftar runt grenen, öppnar den så mycket jag kan. Det enda jag tänker är; här behövs det kraft. Jag tar i så mycket jag kan och; PANG, tvärstopp. Det låter inte, men jag känner hur kraften studsar rakt upp i tummen och in i handleden igen. Grenen går inte av, där är några fibrer som låter den sitta kvar. Men den ger med sig med några ytterligare klipp. Jag klipper ett par grenar till.

Sen kommer smärtan som får mig att klättra ner från stegen och ögonen att tåras. Jag blir arg på mig själv. Hur kunde jag vara så dum?

Handleden gör ont. Jag gråter. Det är bättre om den är alldeles stilla. Jag springer runt i huset och letar på tänkbara ställen efter en handledsbinda med kardborreband som jag har ett svagt minne av att jag ska ha i en låda någonstans. Jag hittar den, men av utformningen att döma, passar den bättre till fotleden än handleden. Jag hittar en elastisk binda och lindar min handled. Det känns lite tryggare. Jag är inte längre lika sårbar. Men min högra hand är obrukbar.

Måndag morgon ringer jag vårdcentralen och får en läkartid klockan 14. Jag får remiss till röntgen. Läkaren säger att oavsett om något är brutet eller ej måste jag ha en stödskena i tre veckor så handleden får läka.

Jag får vänta ungefär 90 minuter på att mina tre bilder ska tas på röntgen i Lund. Många andra patienter kommer in på remiss från sina vårdcentraler. De kommer och går, men jag är kvar och ingenting händer. Jag tänker att jag måste fråga så att jag inte har blivit missad. Tjejen i receptionen är jättesur och tänker minsann inte bjuda på något leende eller någon vänlighet, men allt stämmer, om jag bara kan lugna mig lite. Jenny däremot, röntgensjuksköterskan som tar de tre röntgenbilderna på min handled, är gulligast i världen. Efter att bilderna är tagna får jag ganska snabbt veta att inget är brutet och jag kan åka hem.

Jag frågar Miss Sunshine i receptionen om jag inte ska gå vidare till ortopeden och träffa en arbetsterapeut som ska hjälpa mig med en stödskena. Jag får till svar att jag kan gå till ortopedakuten och ta en nummerlapp. Jag tackar så mycket för hjälpen och väljer att åka hem istället. Jag har inte ätit sen frukost och har bara fått i mig en kopp kaffe vid sjutiden i morse. Nu är klockan 18 och en hel dag av smärta och den här sista ovänligheten får nästan mina ögon att svämma över av tårar och jag vill bara hem.

Tisdag morgon ringer jag vårdcentralen i grannbyn för att få en tid hos arbetsterapeuten. Vårdcentralen i min by har ingen arbetsterapeut. Det går inga bussar de 8,6 kilometerna mellan byarna efter kl 8 på morgonen. Man måste gå, cykla eller köra bil. Jag kan inte köra bil med min skadade handled, inte cykla heller. Och jag hinner inte gå. Min man väljer att  jobba hemma på förmiddagen och kör mig till vårdcentralen.

Jag får träffa världens finaste arbetsterapeut. Hon ställer diagnosen Morbus de Quervain och hon formgjuter en ortos till mig som jag ska ha dygnet runt i tre veckor. Jag får en återbesökstid i midsommarveckan.

IMG_9720

Natten mellan tisdag och onsdag vid fyratiden vaknade jag av att jag hade ont. Det var min ortos som klämde på undersidan av handen, där handen börjar under lillfingret. Jag tog av skenan. Jag var röd och klämd och det kliade som tusan. Jag ringde arbetsterapeuten och fick en ny tid för justering av skenan. Nu är det bättre. Jag har också fått en sorts tubstickad strumpa att ha under stödskenan så att det inte ska klia.

Jag har precis börjat kunna använda fingrarna såpass att jag kan skriva. Mellanslagstangenten sköts dock enbart av vänster tumme. Jag använder inte alls höger.

Vad mycket besvär det blev för att jag inte tänkte mig för. Jag har förlorat inkomst för att jag varit borta från jobbet, jag har kostat samhället en massa pengar för att jag varit hos läkaren, på röntgen och hos arbetsterapeuten. Jag kan inte jobba i trädgården på ett par veckor, jag kan heller inte syssla med något annat hantverk förrän inflammationen läkt. Så här kommer ett varningens ord till alla som jobbar med trädgården eller med annat hantverk:

Var försiktiga, ta hand om er! And may the force be with you!

flugor till middag

Det kan ju låta som ett skämt med flugor till middag, men faktum är att jag igår när jag cyklade hem lyckades svälja två stycken.

Emellanåt går det ganska snabbt på cykelbanan på väg hem från jobbet. Jag behöver lite extra syre till benen, jag andas snabbare och rätt som det är, utan att jag tänker på det, öppnas munnen. Öppningen till vestibulum nasi är inte tillräckligt stor för den mängden luft som behövs för syreförsörja mina quadriceps femoris.

Detta har dock sitt pris. Jag får in ett flygfä, på vad som känns som stämvecken, men med tanke på min klökreatkion, troligtvis vidrör mig i mjuka gommen. Det känns som magen ska vända sig ut och in. Jag hostar, pustar och frustar, fortfarande cyklandes.

Det känns som om jag bland all saliv och slem i munnen även inhyser flygfäet. Jag tänker att jag borde stanna för att spotta men chansar på att loskan ska flyga med flygfäet långt bort från mig, min kjol och min blus.

Det händer inte. Bolus hamnar, trots att jag vänder mitt huvud åt sidan, på min kind, bak på örat, i håret och ner på min blusbeklädda axel. My God, så äckligt! Detta får mitt maginnehåll att ta ännu en resa mot esofagus.

Den här gången måste jag stanna. Jag har inga servetter eller papper i min väska, jag torkar mig på blusen, som ändå är äcklig. Jag sitter upp igen och efter att ha cyklat lugnt ett par hundra meter för att, om än lite, återhämta mig från traumat, gasar jag igen.

Jag hinner sjunga med i refrängen till Born to be alive en gång, sen kommer nästa. Nästa flygfä går rakt ner i bakre gommen och jag hinner knappt reagera innan den är svald. All set then! Jag behöver inte fixa middag idag för min egen skull.

Insekter är näringsmässigt innehållsrika på protein. I flera länder i Asien föder man upp, fångar och  äter mycket insekter.

Se inslaget från SVT från december 2013.

 

 

heja twilfit

Det börjar bli lite varmare. Idag har det varit sol. Snart kommer tiden då jag ska följa med barnen till badet. Då jag måste synas i bikini eller baddräkt.

Jag börjar tänka att jag skulle kommit igång med träningen lite tidigare, lite oftare. Jag skulle ha ätit lite bättre. Jag ser ju inte alls ut som bikinimodellerna på affischerna och det är inte så kul att köpa en ny bikini.

Men så plötsligt, idag, när jag kom hem och kollade posten var där en värdecheck på femtio kronor och ett reklamblad från Twilfit. Jag tittar lite förstrött och då…. Jag spärrar upp mina ögon för jag ser en helt vanligformad tjej i en bikini!!!

Heja Twilfit, det är de här tjejerna jag vill se på reklampelarna på försommaren. Tänk vilken skillnad det kan göra för unga tjejers kroppsideal om hm och gina skulle följa efter.

Och jag kan själv känna mig bättre till mods när jag ska köpa en ny bikini och synas i den. Tack Twilfit för att ni tar steget mot ett sundare förhållningssätt till den egna kvinnokroppen!

20140515-183208.jpg

a best friend and a new dress

Image

When I´m weary
Feeling small
When tears are in my eyes
She will dry them all

She´s on my side
When times get rough
And she´s the friend that can be found
When I´m hesitating buying a dress
She will cheer me on
When she´s hesitating buying a dress                                                                                      I will cheer her on

Så härligt att bara vara med en underbar vän som lyssnar, förstår och hejar på (inte bara i butiken).

En ny klänning hjälper också.

a best friend and a new dress

Vi bjuder på att vi ser ut som två flygvärdinnor på Singapore Airlines. Var för sig gör vi inte det.