Det var med livet som insats jag sprang en 8kilometerssträcka hem till hotellet från den polska badorten. Alla som har varit i Polen vet hur många polacker kör. Ungefär som om bilen de kör är stulen. Inte mindre än två krockar sprang jag förbi på mina 8 km.
Vägen är en 70väg med väggren. Jag tänkte att där är ju gott om plats för mig. Det var det också, men jag var hela tiden rädd att andetaget jag tog var mitt sista.
Maken och barnen släppte av mig vid en supermarket på vägen hem. De skulle handla och jag skulle springa så långt jag hann innan de kom ikapp mig med bilen. Vi bestämde att maken skulle tuta när han kom ikapp mig och stanna framför mig på första möjliga plats.
Det första som hände när jag sprang ut från supermerkadons parkering är att någon skriker strippidansos. Jag sprang i shorts och sport-bh, det var 30 grader i skuggan. Antagligen
är de flesta polacker inte vana vid löpare, inte vid motion över huvud taget, att döma av deras kroppsform, men det är ett helt annat inlägg. Jag försökte ta kommentaren som en komplimang, men det sexistiska i det störde mig iallafall.
Något som man inte märker när man åker bil är om det är uppförs- eller nerförsbacke. Det märker man när man springer. Jag hade fått för mig att sträckan var plan. Det började dock med uppförsbacke. Det började suga i vaderna ganska snabbt, men jag ignorerade det.
Efter 5 minuter var det någon som tutade, va, tänkte jag, kunde de inte handlat lite långsammare så jag kunde sprungit lite längre. Men det var inte familjen. Samma sak hände flera gånger till, men efter 35 minuter började jag bli riktigt besviken när det inte var min familj. Jag var trött efter all uppförslöpning, och jag var nog också lite dehydrerad av värmen.
Efter 46 minuter och 8 km var det familjen som kom. Lycklig och trött ökade jag tempot den sista biten.
När vi sen åkte upptäckte vi att det bara var en kilometer kvar till hotellet. Jag hade kunnat springa hela vägen!
Like this:
Like Loading...
klemkeckaemma.wordpress.com 