ett meddelande

 

 

Lappen på minstingens dörr. Den har suttit där i minst ett halvår! Det var syrran som såg vad där stod. Jag trodde att det stod något helt annat. Minstingen är sex år.IMG_2459.PNG

 

Budskapet är tydligt.

Advertisements

en ny pryl + god bless vff

Jag är en ganska impulsiv person. Jag beställde en garminklocka. Jag valde på pris och färg. Den heter forerunner 110, det kom med pulsmätare, men den saknar bluetooth.

Idag var det dags för premiärtur. Jag har haft lite ont i mitt knä, efter förra söndagens vurpa och rekordtider efter det. Jag fick också en blå tånagel och blåsor på tårna efter tånagelklipp innan torsdagens runda. Jag kände också att jag verkligen behövde strama upp min teknik och kanske springa en lite kortare runda, så jag tog på mina vff.

Alltså, vilken känsla det börjar bli nu när jag har vant mig lite. Inga smärtor någonstans kroppen! Visst började det kännas lite i vaderna efter fyra kilometer, men det är bara muskeltrötthet.

På lördag är det dags för mig att casha in min födelsedagspresent, genom att gå till fotkultur i Malmö för att få en lektion i barfotalöpning. Det ser jag fram emot.

IMG_2279.PNGÅter då till min nya pryl, the garmin. Tiden är inte så mycket att snacka om; det är ju så gott som omöjligt att starta två devicer samtidigt även om runkeepern har fem sekunders fördröjning. Men pacen är intressant. Det jag trodde skulle bli en sämre pace med garmin och bättre med runkeeper, blev tvärtom. Det är ju glädjande! Om det nu är bättre gps i the garmin jämfört med iphone 5.

IMG_2284.PNG

IMG_2283.PNG

 

 

 

 

 

 

 

Men programvaran gör mig konfunderad. Jag tänkte att nu när jag har betalat för en pryl och en programvara borde det finnas alla funktioner. Jag sprang ju min första runda med the garmin idag, den var 6,28 kilometer. Eftersom det var min allra första runda borde jag sätta PB på både en kilometer och fem kilometer, men jag fattar inte hur jag ska få det registrerat i programvaran. Jag tycker också det är svårt att hitta vilken tid jag hade på fem kilometer.

Är det någon som kan hjälpa mig? Ska man göra något särskilt för att få in rekorden? Finns det något enkelt sätt att se tiderna vid exakta kilometer undan att för hand summera ihop kilometertiderna?

målet är nått

Så plötsligt bara händer det.

I tisdags var det ganska blåsigt. Jag kände inte alls för att ge mig ut och springa. Min mage är dessutom helt förstörd och jag känner mig mycket trött. Men vi åt middag. Ugnsbakad torsk i sås med citron, grädde och dill. Det mojnade, men jag hade ju precis ätit. Äh, skit i det. Jag sticker. Här kan man inte sitta och fisa.

Efter tre kilometer hade jag fortfarande en genomsnittlig pace på under fem minuter per kilometer. Jag tänkte att kanske kan jag hålla tempot i två kilometer till. Kanske är det idag jag når mitt mål. Bara jag inte konstrar till och försöker hitta nya löprundor i okänd terräng, vilket ledde till värsta vurpan i söndags, och ett svullet knä.

Så jag försökte, och fortfarande vid fyra kilometer låg jag under fem minuter. Nu ska jag klara detta, tänkte jag. Mycket för att jag har tjatat så mycket om detta mål, för jag tycker inte att det är så kul med fem kilometer längre. Jag springer ju nästan aldrig så korta sträckor nu. Jag försöker få ner tiden på tio kilometer.

När madame sa Time: twentyfive minutes, Distance: five point one kilomteters, slutade jag lyssna oct började jubla! Inte högt, men jag kände hur jag log och fick rysningar. Jag hade klarat det. Så gött! Nu kan jag helhjärtat fokusera på något ett nytt mål!

Jag vet inte vad det var som gjorde att det gick så bra i tisdags. Kanske är det den enorma mängden noradrenalin och kortisol som härjar runt i min kropp just nu. Jag kanske bara behövde fly fysiskt efter all hormonladdning. Fast stress ska ju påverka fysisk prestation negativ. Iallafalll gör dålig sömn det.

Det kan ju också vara 18-kilometersrundan förra veckan och fyra dagars återhämtning som har gjort tiden.

På milen blev det 52:21. Det är nytt PB!

IMG_2134-0.PNGSå här glad är jag efter att jag nått mitt mål!

 

Men den där runkeepern igen alltså. På kartan visar den 25:00 minuter vid 5 kilometer. När jag kollar på splitsen och räknar ihop får jag den sammanlagda tiden till 24:50. Det är inte stor skillnad, men om det tiosekundersintervallet skulle vara förskjutet 10 sekunder så hade det gjort jättestor skillnad. Då hade jag inte klarat mitt mål.

IMG_2180.PNG

IMG_2181.PNG

Eller har helt missuppfattat det där med splits?

Jag tänker att jag ska köpa en garmin. Jag tänker att man kan lita mer på en sådan!

långa rundor har blivit korta rundor

Efter Polenresan fick jag en push när det gäller löpningen. Det var nog också mycket läsningen av “Vad jag talar om när jag talar om löpning” av Haruki Murakami som fick mig att helt enkelt bara börja springa längre sträckor.

Jag ska bara springa en runda! säger jag.
Ska du springa långt? undrar maken.
Näe, bara en mil! svarar jag.

Det som tidigare var de långa rundorna, som jag sprang ungefär en gång i veckan, har blivit de korta som jag springer två gånger i veckan. Plus att jag springer en lång. I måndags var den långa rundan 18 km. Det är rekord! Tänk vad semester kan göra!

Jag känner dock att jag behöver fylla på med vätska när jag springer så långt.

IMG_1832.PNGHelt slut efter 18 km. Och törstig. Jag måste få med mig vatten på något sätt.

örkie görkie

Ren och skär glädje spreds sig när jag upptäckte den 12 cm långa Västeråsgurkan som växt till sig under vår vecka i Stockholms skärgård.

Jag ropade på barnen, och de jublade högt! Hoppas bara att de andra små gurkorna växer till sig så att vi kan mumsa i oss dem!

Nu på sommaren äter vi massor av gurka med salt på som snacks. Det är också gott att strö på lite fröer.

IMG_1828

Plantan fick jag av min vän vid midsommar i en liten, liten kruka. Innan vi skulle iväg till Polen tänkte jag att det var bäst att ge den lite mer utrymme till rötterna och mer plats för vatten, så jag planterade den i en bautaplastkruka.

IMG_1822.PNG

 

 

“Hur länge man än står naken inför en spegel, kommer ens inre aldrig att synas”

På sidan 199 i den svenska översättningen av “Vad jag talar om när jag talar om löpning” skriver Haruki Murakami så. Av alla meningar i boken var det den som gjorde intryck på mig.

Jag fick tipset av en vän att läsa boken om löpning efter att ha läst “Born to run”. Haruki Murakami, Haruki Murakami….. Det känns så bekant. Har jag inte läst något av honom tidigare? Jag kommer på att det är ju samma författare som en kollega rekommenderat mig att läsa. Då hans mystiska romaner “Fågeln som vrider upp världen” och “Norweigan wood”. Jag försökte länge med den förstnämnda, men det är något med herr Murakamis röst som ger mig en känsla av kompromisslöshet och besserwisserhet, vilket har gjort att båda ovannämnda romaner står olästa i min hylla. Kanske är det något som försvinner i översättningen, eller är det bara hans sätt att uttrycka sig som inte alls tilltalar mig.

“Vad jag talar om när jag talar om löpning” är en bok av ett helt annat slag, och kanske därför mycket lättare att ta sig igenom. Den är dessutom bara ca 200 sidor. Men den där tonen finns fortfarande kvar.

I boken skriver herr Murakami mycket om vad det innebär att vara löpare och samtidigt åldras. Han berättar att han springer oftast ett maraton varje år och att hans tider blir lite sämre för varje år som går. För mig, som håller på att förbätträs, känns det inte så inspirerande att läsa om det.

Däremot skildrar han den psykiska delen av löpningen på ett sätt som jag inte reflekterat över tidigare. Om hur han, när han springer, oftast inte tänker på någonting, men att han efteråt ändå känner att han har rett ut saker.

Herr Murakami berättar utförligt om känslan han går igenom när han springer ett maraton. Då är det framför allt inte hans psykologiska känslor, utan hans fysiska. Det var mycket intressant läsning.

Det som slår mig när jag läser är att herr Murakami inte har ett vanligt 9-5-jobb. Det är därför lite enklare för honom att komma ut på rundor på över 90 minuter dagligen. Förrförra veckan lyckades jag med 54 km. Det är mitt rekord. Då var det andra veckan på min semester och jag vistades hemma. Under vinterhalvåret, när det är mörkt tidigt, har jag mycket svårt att springa mer än på helgerna. Den främsta anledningen är att det är mörkt, och jag gillar inte att vara ute själv när det är mörkt. Framför allt av rädsla att bli antastad.

Det jag vill säga är att det är svårt att kombinera ett vanligt heltidsarbete och familj med att  “springa på allvar” som herr Murakami uttrycker det. Det gör att det är svårt för mig att relatera till mig själv och min egen löpning. Vilket är syftet för mig, med att läsa den här typen av böcker.

Nu vill jag läsa det mesta som handlar om löpning. Jag vill fortsätta att inspireras för att fortsätta springa.

IMG_1562.JPG

 

Kanske kan jag, genom att ha läst herr Murakamis bok om löpning, ge hans mystiska romaner en chans till. Nu har jag lite vant mig vid hans ton.