målet är nått

Så plötsligt bara händer det.

I tisdags var det ganska blåsigt. Jag kände inte alls för att ge mig ut och springa. Min mage är dessutom helt förstörd och jag känner mig mycket trött. Men vi åt middag. Ugnsbakad torsk i sås med citron, grädde och dill. Det mojnade, men jag hade ju precis ätit. Äh, skit i det. Jag sticker. Här kan man inte sitta och fisa.

Efter tre kilometer hade jag fortfarande en genomsnittlig pace på under fem minuter per kilometer. Jag tänkte att kanske kan jag hålla tempot i två kilometer till. Kanske är det idag jag når mitt mål. Bara jag inte konstrar till och försöker hitta nya löprundor i okänd terräng, vilket ledde till värsta vurpan i söndags, och ett svullet knä.

Så jag försökte, och fortfarande vid fyra kilometer låg jag under fem minuter. Nu ska jag klara detta, tänkte jag. Mycket för att jag har tjatat så mycket om detta mål, för jag tycker inte att det är så kul med fem kilometer längre. Jag springer ju nästan aldrig så korta sträckor nu. Jag försöker få ner tiden på tio kilometer.

När madame sa Time: twentyfive minutes, Distance: five point one kilomteters, slutade jag lyssna oct började jubla! Inte högt, men jag kände hur jag log och fick rysningar. Jag hade klarat det. Så gött! Nu kan jag helhjärtat fokusera på något ett nytt mål!

Jag vet inte vad det var som gjorde att det gick så bra i tisdags. Kanske är det den enorma mängden noradrenalin och kortisol som härjar runt i min kropp just nu. Jag kanske bara behövde fly fysiskt efter all hormonladdning. Fast stress ska ju påverka fysisk prestation negativ. Iallafalll gör dålig sömn det.

Det kan ju också vara 18-kilometersrundan förra veckan och fyra dagars återhämtning som har gjort tiden.

På milen blev det 52:21. Det är nytt PB!

IMG_2134-0.PNGSå här glad är jag efter att jag nått mitt mål!

 

Men den där runkeepern igen alltså. På kartan visar den 25:00 minuter vid 5 kilometer. När jag kollar på splitsen och räknar ihop får jag den sammanlagda tiden till 24:50. Det är inte stor skillnad, men om det tiosekundersintervallet skulle vara förskjutet 10 sekunder så hade det gjort jättestor skillnad. Då hade jag inte klarat mitt mål.

IMG_2180.PNG

IMG_2181.PNG

Eller har helt missuppfattat det där med splits?

Jag tänker att jag ska köpa en garmin. Jag tänker att man kan lita mer på en sådan!

Advertisements

dagliga förbättringar

Sen vi kom hem från Polen har jag varit ute på tre långa rundor. Den längsta på 14 km. Jag har inte sprungit så långt i hela mitt liv mer än en gång när jag sprang broloppet 2001. Men nu var det bara träning och det gick lätt hela vägen. Jag har inte ont någonstans, smärtorna som jag fick i mitt knä förra sommaren så fort jag sprang mer än 7 km är som bortblåsta.

Nya rekord har det blivit på 10000 meter på alla tre rundorna denna vecka. Det är helt klart min förbättrade teknik och spellistan på 180 bpm som möjliggör detta.

Mina mål börjar ta andra former. Jag känner att jag kommer längre ifrån att vilja kämpa för att springa 5 km på 25 minuter. Det känns liksom inte viktigt längre. Det är bara så roligt att kunna springa längre och inte få ont någonstans. Att det går snabbare på milen är ju också roligt såklart.

Jag vet inte om det är denna utökade träning eller äntligen avslappning efter våren from hell på jobbet som gör att jag måste napa på eftermiddagarna. Jag är bara helt slut vid 16-snåret och kan inte tänka mig något annat än att sova. Kanske den underbara värmen också spelar in?

Just det. Värmen har gjort att jag har valt att springa på morgonen hela veckan. Vid 8 har jag gett mig ut. En kaffe med en tesked kokosfett är vad jag har hällt i mig före mina rundor. Det har funkat jättebra. Jag kände dock att när jag sprang i söndags var det riktigt varmt redan på morgonen. Jag svettades kopiöst. Är det någon som vet något bra sätt (läs; inte vätskebälte) att ha med sig vatten på?

Mina vff har legat på hyllan tills idag. Maken och minstingen ville till golfbanan, jag följde med, krängde på mig extrahuden och studsade ut på 1,4 km. Jag är verkligen försiktig nu. Jag vill inte få för mycket träningsvärk nu när jag har sånt flow med de långa rundorna!

20140801-193949-70789289.jpg

Jag fyllde år när vi var i Polen. Av maken fick jag en lektion i barfotalöpning på fotkultur i Malmö. Recension kommer när jag varit där!

att springa i polen; del II

Idag var det dags igen. Vi har dragit vidare till mer turistiga breddgrader. Breddgraderna är väl ungefär desamma, men turistexploateringen väl mera utbredd. Här, på gränsen mellan Sopot och Gdansk har vi hyrt en lägenhet. Längs hela stranden finns det en lång, lång strandpromenad som erbjöd väldigt trygg löpning.

Jag mötte också en annan löpare, han höjde handen i en hälsning, detsamma gjorde jag, och då sprack det upp ett stort leende över hans ansikte och såklart log jag lika brett. Det var ett leende som sa; shit, va bra vi är som springer!

Jag har läst ut Born to run.
I den refereras det till stadierna easy, light, smooth och fast. Jag brydde mig inte alls om tiden idag, och kände verkligen att det var easy, kanske till och med smooth. Det gick så himla lätt, även om det inte gick särskilt fort.

Jag upptäckte också när jag kollade mina splits efteråt, att jag under kilometer 5 och 6 låg på pace 5:36, och det var när jag hade Boys of summer och Love is a battlefield i lurarna. Båda låtarna ligger på 180 bpm.

20140723-235343-86023393.jpg

att springa i polen

Det var med livet som insats jag sprang en 8kilometerssträcka hem till hotellet från den polska badorten. Alla som har varit i Polen vet hur många polacker kör. Ungefär som om bilen de kör är stulen. Inte mindre än två krockar sprang jag förbi på mina 8 km.

Vägen är en 70väg med väggren. Jag tänkte att där är ju gott om plats för mig. Det var det också, men jag var hela tiden rädd att andetaget jag tog var mitt sista.

Maken och barnen släppte av mig vid en supermarket på vägen hem. De skulle handla och jag skulle springa så långt jag hann innan de kom ikapp mig med bilen. Vi bestämde att maken skulle tuta när han kom ikapp mig och stanna framför mig på första möjliga plats.

Det första som hände när jag sprang ut från supermerkadons parkering är att någon skriker strippidansos. Jag sprang i shorts och sport-bh, det var 30 grader i skuggan. Antagligen
är de flesta polacker inte vana vid löpare, inte vid motion över huvud taget, att döma av deras kroppsform, men det är ett helt annat inlägg. Jag försökte ta kommentaren som en komplimang, men det sexistiska i det störde mig iallafall.

Något som man inte märker när man åker bil är om det är uppförs- eller nerförsbacke. Det märker man när man springer. Jag hade fått för mig att sträckan var plan. Det började dock med uppförsbacke. Det började suga i vaderna ganska snabbt, men jag ignorerade det.

Efter 5 minuter var det någon som tutade, va, tänkte jag, kunde de inte handlat lite långsammare så jag kunde sprungit lite längre. Men det var inte familjen. Samma sak hände flera gånger till, men efter 35 minuter började jag bli riktigt besviken när det inte var min familj. Jag var trött efter all uppförslöpning, och jag var nog också lite dehydrerad av värmen.

Efter 46 minuter och 8 km var det familjen som kom. Lycklig och trött ökade jag tempot den sista biten.
När vi sen åkte upptäckte vi att det bara var en kilometer kvar till hotellet. Jag hade kunnat springa hela vägen!

20140720-192711-70031310.jpg

under fem minuter

Fast bara på en av mina 6,24 kilometer som jag sprang idag. Det var den andra som jag gjorde på 4:58. Min snabbaste. Jag sprang också mina snabbaste 5 kilometer idag; 26:51. Det var första gången jag var under 27 minuter. Det tar sig.

IMG_1024

håller tempot

Efter en härlig dag innehållande lunch med fina kollegor och en fantastisk eftermiddag med äldstingen vid havet, avslutar jag med en 6kilometersrunda.

Samma härliga tempo som i måndags och samma härliga känsla av att swischa fram. Nu vill jag ut igen.

20140710-223914-81554319.jpg

nike vs. asics

Antagligen har det inte med saken att göra, men jag köpte ett par nya nikeskor att springa i i april och sen dess har jag fått så dåliga tider. På grund av att jag slarvade med sockorna fick jag skoskav på hälen och jag bytte tillbaka till mina gamla asics. Det gick lite bättre då och idag infinner sig magin. Jag har också gått tillbaka till min gamla mossimokeps från aupairtiden i USA, och jag springer mycket fortare än med den nya nikekepsen som jag köpte i höstas i Madrid.

Jag sprang så himla långsamt innan och jag förstod inte vad som hände. Idag, a major breakthrough, det bara lossnade. Årsbästa på 5km; 28:03, och jag sprang en mil på under 60, vilket också är årsbästa. Så skönt! Bara 3:03 kvar till målet!

It´s got to be the gear! Jag brukar ha lite nikekläder också på mig, tex en sportbh eller ett linne. Men idag hade jag inget av det (i nike alltså). Bh:n var hm, linnet var från ica, strumporna seger, skorna asics, kepsen mossimo och byxorna casall. Det hörrni, är biljetten till bättre löptider!

Jag vill tillägga att det var sol och strax över 20 grader när jag sprang. Fina förhållanden för mig som älskar värme. Jag hade också idag dubblat min magnesiumdos eftersom jag har haft lite spontan kramp i fötter och vader de sista dagarna. Det är också fyra dagar sedan jag sprang sist, jag hade mao en ordentlig vila innan.

 

BildFör trött för att ta en bild stående!