“Hur länge man än står naken inför en spegel, kommer ens inre aldrig att synas”

På sidan 199 i den svenska översättningen av “Vad jag talar om när jag talar om löpning” skriver Haruki Murakami så. Av alla meningar i boken var det den som gjorde intryck på mig.

Jag fick tipset av en vän att läsa boken om löpning efter att ha läst “Born to run”. Haruki Murakami, Haruki Murakami….. Det känns så bekant. Har jag inte läst något av honom tidigare? Jag kommer på att det är ju samma författare som en kollega rekommenderat mig att läsa. Då hans mystiska romaner “Fågeln som vrider upp världen” och “Norweigan wood”. Jag försökte länge med den förstnämnda, men det är något med herr Murakamis röst som ger mig en känsla av kompromisslöshet och besserwisserhet, vilket har gjort att båda ovannämnda romaner står olästa i min hylla. Kanske är det något som försvinner i översättningen, eller är det bara hans sätt att uttrycka sig som inte alls tilltalar mig.

“Vad jag talar om när jag talar om löpning” är en bok av ett helt annat slag, och kanske därför mycket lättare att ta sig igenom. Den är dessutom bara ca 200 sidor. Men den där tonen finns fortfarande kvar.

I boken skriver herr Murakami mycket om vad det innebär att vara löpare och samtidigt åldras. Han berättar att han springer oftast ett maraton varje år och att hans tider blir lite sämre för varje år som går. För mig, som håller på att förbätträs, känns det inte så inspirerande att läsa om det.

Däremot skildrar han den psykiska delen av löpningen på ett sätt som jag inte reflekterat över tidigare. Om hur han, när han springer, oftast inte tänker på någonting, men att han efteråt ändå känner att han har rett ut saker.

Herr Murakami berättar utförligt om känslan han går igenom när han springer ett maraton. Då är det framför allt inte hans psykologiska känslor, utan hans fysiska. Det var mycket intressant läsning.

Det som slår mig när jag läser är att herr Murakami inte har ett vanligt 9-5-jobb. Det är därför lite enklare för honom att komma ut på rundor på över 90 minuter dagligen. Förrförra veckan lyckades jag med 54 km. Det är mitt rekord. Då var det andra veckan på min semester och jag vistades hemma. Under vinterhalvåret, när det är mörkt tidigt, har jag mycket svårt att springa mer än på helgerna. Den främsta anledningen är att det är mörkt, och jag gillar inte att vara ute själv när det är mörkt. Framför allt av rädsla att bli antastad.

Det jag vill säga är att det är svårt att kombinera ett vanligt heltidsarbete och familj med att  “springa på allvar” som herr Murakami uttrycker det. Det gör att det är svårt för mig att relatera till mig själv och min egen löpning. Vilket är syftet för mig, med att läsa den här typen av böcker.

Nu vill jag läsa det mesta som handlar om löpning. Jag vill fortsätta att inspireras för att fortsätta springa.

IMG_1562.JPG

 

Kanske kan jag, genom att ha läst herr Murakamis bok om löpning, ge hans mystiska romaner en chans till. Nu har jag lite vant mig vid hans ton.

Advertisements

2 thoughts on ““Hur länge man än står naken inför en spegel, kommer ens inre aldrig att synas”

  1. O jag som förtvivlat bara försöker komma ut? Jag måste verkligen hitta min motivation, tror inte jag hittar den i böckerna… Bra jobba Emma – keep up the good work.

  2. Pingback: långa rundor har blivit korta rundor |

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s