odjur och detour

Det här med att titta på gulliga djur när man springer beskriver Martina Haag, i sin bok Heja heja, som pluspoäng på löprundan. Då har hon nog inte sprungit på Revingehed bland tjurarna. Känslan av ett lugn före stormen, 10 sekunder innan portarna öppnas för de hetsade tjurarna i Pamplona, är överhängande (jag har inte sprungit där, men jag tänker mig att det känns så). Jag och Sara fick uppleva det under Kranke halvmara.

Jag har faktiskt inte många bra erfarenheter av djur i kombination med löpning. Här är min lista på obehagligheter i samband med odjur.

  1. Tjurarna på Revingehed under Kranke halvmara.
  2. Fasan som utan förvarning flyger upp och nästan skrämmer livet ur mig när jag springer bredvid en åker.
  3. Två shirehästar med ryttare som tvingade mig att backa in i en trädgårdshäck på milarundan i Sandby.
  4. Att efter regn tvingas kryssa mellan mördarsniglar för att inte trampa och halka på dem.
  5. Att under löpning på ön i skärgården bli jagad och nafsad i hälsenorna av den danska gårdshunden Jojo (eller Jerry), en gång varje varv (ett varv = ca 900m).
  6. Den här har inte jag upplevt, men jag är rädd att det ska hända. Det är min fd arbetskamrat som har berättat om när hon i samband med löpning skulle göra fysövningar i gräset i Pildammsparken och det väller fram nykläckta fästingbebisar som klättrar överallt på henne och hennes löpargrupp.
  7. Och alla flugor jag har svalt och fått i ögonen.

Jag vill inte gärna utsätta mig för tjurarna på Revingehed igen, speciellt inte när jag springer själv. Det är ju lite lättare när jag kan gömma mig bakom Sara. Så i lördags planerade jag om. Jag sprang höger tidigare, där Sara faktiskt undrade om vi skulle svänga in när vi sprang halvmaran, och….. wow, det var såååå fint. Vackra småvägar kantade med ömsom lövskog och granskog. Nu har jag hittat den perfekta rundan runt Krankesjön känns det som. Vid 9 kilometer ser jag sjön också.

 

IMG_3094.PNG

IMG_3021.PNG

IMG_3022.PNGDet är ju faktiskt väldigt roligt med alla fåglar man ser runt Krankesjön. Hägrar, glador, vråkar, falkar, lomar och småfåglar.  De gör ju löprundan roligare.

 

Advertisements

Kranke halvmara den 4 oktober 2014

Det har varit mycket nu på sista tiden. Jag har inte haft ork att skriva om halvmaran, men huvudsaken är att jag orkade springa den!

Det gick bra. Sara och jag tog oss två varv runt Krankesjön på 2:04. De sista fyra kilometerna var mördande för mitt knä. Jag fick stanna och stretcha. Och det var inte bara mitt knä som fick mig att tänka på döden.

När vi för tredje gången sprang över en färist och in i boskapszon såg vi strax två kor och deras kalvar. Vi blev lite rädda för dem, men de blev nog räddare för de sprang iväg. En kilometer senare, vid ca 20 kilometer stod det ca 50 ungtjurar runt och på väg där vi skulle springa. Detta tog lite fokus från smärtan i knäet, men inte från mord och bråd död.

Vi sprang mitt på vägen, jag tryckte mig närmre och närmre Sara. Jag är jätterädd för stora djur, och jag är till och med rädd när vi kör bil och det finns boskap på vägen. Att springa genom en skock gloende tjurar var läskigt, och hade jag inte svettats så mycket så hade jag kissat på mig.

Detta var det mest dramatiska under loppet. Vi sprang och pratade så gott som hela vägen, utom när jag sjöng för Sara till musiken som jag hade på ganska lång volym i mina lurar för att kunna hålla tempot.

Ungefär halvvägs hade vi en vätskekontroll med kepsbyte som mannen och pojkarna arrangerade. Vi fyllde på med varsin halvliter vatten med aminosyror.

Så nu är det gjort. Jag är glad att jag gjorde det, men jag är ganska nöjd. Jag fick en ny utmaning om Lidingöloppet nästa år, men jag känner att jag inte behöver det. Nu är det nya målet att springa 2 mil i veckan fram till nyår. Det är svårt för mig att komma ut över huvudtaget när det är mörkt och kallt (inne i husen, lyser det överallt….)

 

IMG_2814 Ungefär vid kilometermarkering 18 och 9 finns färistarna och däremellan finns boskapen!

IMG_2804

Running selfie!

IMG_2805

Så här glada var vi när vi var klara, att vi var klara!

inför Kranke halvmara

Jag blev utmanad av Sara HJ här på bloggen att springa ett marathon. Jag vill just nu inte springa lopp med jättemycket människor. Men jag springer gärna ett lopp med bara Sara.

Det här året är det lite för lite kvar på säsongen för mig för att hinna träna till ett marathon. Jag är osäker på hur mycket jag vill och hinner springa nu när det börjar bli kallare. Jag har också börjat ett nytt jobb på heltid, och det kräver sitt, speciellt nu i början.

Jag kände igår, efter två dagar på det nya jobbet, med 50 nya kollegor, att jag var lite trött och kanske helst bara skulle slängt mig på soffan. Sen lyckades jag frammana de där positiva tankarna:

  • Men Emma, tänk så härligt det känns när du väl springer
  • Vilken underbar kväll det är, passa på, snart är hösten här
  • Om du springer står middagen på bordet när du kommer hem annars får du laga middag själv.

Det var egentligen ingen längre inte diskussion som behövdes.

Så jag kom ut på en 12,5 kilmotersrunda. Det var bra. Och det kändes bra. Jag övade på ha lite högre knän när jag springer, det kändes bra och gav mer kraft till mitt löpsteg. Jag behöver ju utöka mina distanser lite nu inför halvmaran, som jag accepterade som lopp det här året. Lopp och lopp, distans kanske vi ska kalla det, vi är ju bara två som ska springa.

Hur som helst vill jag ha varit uppe på 18 kilometer innan den fjärde oktober då det är dags för Saras och Emmas halvmarathon runt Krankesjön! Nu när det är skrivet på bloggen, finns det ingen återvändo!

 

IMG_2614.PNGSå här fint var det på rundan.

IMG_2615.PNGNöjd och klämkäck efter löpningen!

 

dagliga förbättringar

Sen vi kom hem från Polen har jag varit ute på tre långa rundor. Den längsta på 14 km. Jag har inte sprungit så långt i hela mitt liv mer än en gång när jag sprang broloppet 2001. Men nu var det bara träning och det gick lätt hela vägen. Jag har inte ont någonstans, smärtorna som jag fick i mitt knä förra sommaren så fort jag sprang mer än 7 km är som bortblåsta.

Nya rekord har det blivit på 10000 meter på alla tre rundorna denna vecka. Det är helt klart min förbättrade teknik och spellistan på 180 bpm som möjliggör detta.

Mina mål börjar ta andra former. Jag känner att jag kommer längre ifrån att vilja kämpa för att springa 5 km på 25 minuter. Det känns liksom inte viktigt längre. Det är bara så roligt att kunna springa längre och inte få ont någonstans. Att det går snabbare på milen är ju också roligt såklart.

Jag vet inte om det är denna utökade träning eller äntligen avslappning efter våren from hell på jobbet som gör att jag måste napa på eftermiddagarna. Jag är bara helt slut vid 16-snåret och kan inte tänka mig något annat än att sova. Kanske den underbara värmen också spelar in?

Just det. Värmen har gjort att jag har valt att springa på morgonen hela veckan. Vid 8 har jag gett mig ut. En kaffe med en tesked kokosfett är vad jag har hällt i mig före mina rundor. Det har funkat jättebra. Jag kände dock att när jag sprang i söndags var det riktigt varmt redan på morgonen. Jag svettades kopiöst. Är det någon som vet något bra sätt (läs; inte vätskebälte) att ha med sig vatten på?

Mina vff har legat på hyllan tills idag. Maken och minstingen ville till golfbanan, jag följde med, krängde på mig extrahuden och studsade ut på 1,4 km. Jag är verkligen försiktig nu. Jag vill inte få för mycket träningsvärk nu när jag har sånt flow med de långa rundorna!

20140801-193949-70789289.jpg

Jag fyllde år när vi var i Polen. Av maken fick jag en lektion i barfotalöpning på fotkultur i Malmö. Recension kommer när jag varit där!

under fem minuter

Fast bara på en av mina 6,24 kilometer som jag sprang idag. Det var den andra som jag gjorde på 4:58. Min snabbaste. Jag sprang också mina snabbaste 5 kilometer idag; 26:51. Det var första gången jag var under 27 minuter. Det tar sig.

IMG_1024

håller tempot

Efter en härlig dag innehållande lunch med fina kollegor och en fantastisk eftermiddag med äldstingen vid havet, avslutar jag med en 6kilometersrunda.

Samma härliga tempo som i måndags och samma härliga känsla av att swischa fram. Nu vill jag ut igen.

20140710-223914-81554319.jpg

halkrisk bland kannibalerna

Igår kväll var jag ute på min andra runda med vff. Det blev 1,87 km. Jag vet inte om det var för mycket. Det kändes verkligen i vaderna när jag gick upp och ner för trapporna efteråt. Fötterna är bara varma och trötta!

Det hade regnat en del under dagen så det var massor av mördarsniglar som låg och mumsade på varandra på min runda. De kom kusligt nära med vff och jag var lite rädd att jag skulle trampa på en och halka!

20140629-232029-84029797.jpg