att känna sig fri

Jag brukar inte köpa så dyra skor till barnen, de växer ju ur dem så fort. Och det jag tror på är att ge barnen skor med så lite dämpning och stöd som möjligt så att de bygger upp fotens muskler och leder och får starka och friska fötter. Till det funkar vilka converseliknande tygskor som helst.

Men så hände nåt. Äldstingen började för första gången prata om att han ville ha något speciellt, av ett speciellt märke. Han har inte tidigare brytt sig om vad han tog på sig, bara det kändes mjukt och skönt. Han går helst i sweat pants, och jag får tjata på honom för att han ska sätta på sig jeans. Jag visste att det skulle komma nån gång, men jag har hela tiden tänkt att det skulle handla om jeans, som det gjorde när jag gick i högstadiet och gymnasiet. Sneakers har nog alltid varit en stor grej, men jag gick så gott som alltid i mina docs så jag la inte mycket pengar på skor. Då.

Nu köper jag skor hela tiden känns det som. Speciellt till löpningen. Först ett par asics, men de var lite små så de har jag gett bort. Sen köpte jag ett par nike, de är inte för små, men jag tappar hela tiden tånaglar när jag springer med dem. Jag tänkte då att jag ska börja springa med barfotaskor. Så jag köpte ett par vff. Alla som springer med sådana vet att det inte bara är att byta och sticka ut och springa sin vanliga runda. Man måste ta det sååå försiktigt. Försiktighet är inte riktigt min grej, och har jag bytt om och hela baletten vill jag gärna springa i en timme. Minst. Så övergången till barfotaskorna är inte klar. Jag upptäckte också en kall dag att jag frös om anklarna. Då tänkte jag att jag behöver ett par barfotaskor som jag kan ha strumpor i. Och visst, jag skulle kunna kränga på mig tåstrumpor och försöka få i fötterna i mina vff, men det är svårt nog som det är. Så det blev ett par merrell med vibramsula. Men inte heller nu springer jag enbart i barfotaskor, trots att jag har två par och bara ett par traditionella löparskor, som jag tappar tånaglar av.

Av bland annat den anledningen gick jag med på att köpa ett par nike free till äldstingen. Vi har ju nu samma storlek, så jag kan låna dem och sen ärva dem.

Känner man sig friare av att springa i nike free? Inte jag. Jag känner mig friare i mina barfotaskor.

De första fyra kilometrarna var faktiskt riktigt obehagliga. Jag var nödig. Detta har aldrig tidigare hänt mig på en löprunda. Jag har tänkt på det och undrat; vad gör man? Det fanns inte så mycket annat att göra än att nummer tvåa i skogen. Och det, om något, fick mig att känna mig fri.

IMG_3123.PNG

Fast det som var bra var att jag sprang mina dryga 10 km utan få några ömma tånaglar. Jag fick inte ont någon annanstans heller.

Nu har jag lärt mig att det inte går att springa när man är nödig. Inte en längre tid iallafall. Hur gör då marathonlöpare? Thriathlonutövare? Andra som springer lopp? Jag har tänkt på de gånger jag har sprungit stora lopp, som tex broloppet 2002. Jag minns inga bajamajor på bron. Vid starten fanns det, och i målet. Men inte längs vägen. Detta förblir en gåta för mig…….

Ser löparna till att de har en mage som fungerar perfekt så att de i detalj kan planera sina toabesök? Eller låter de det komma, som han på Göteborgsvarvet 2008?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s