le

I söndags på väg hem från kalas rekade vi med bilen. Vi konfirmerade en längre runda så att jag slipper springa vid mycket trafik eller samma sträcka mer än en gång. Dessvärre är det asfalt hela vägen.

Jag har tänkt en del på att jag har olika långa lårben och att det kanske är därför jag, om jag får ont, alltid får ont på min vänstra sida (den längsta).

Jag läste på något löpforum på nätet om att springa vänster- respektive högervarv. Av någon anledning springer jag alltid högervarv på höger sida av vägen. Jag har mycket svårt att bryta mina vanor och ändrar helst inte på mig, i så fall bara lite i taget. Idag bytte jag sida, så istället för att springa i mitten eller på höger sida, sprang jag på vänster. Detta kändes otroligt bra det sju första kilometerna, men sen började jag få ont i höger knä!!! Det gjorde så ont att jag fick bryta och gå vid drygt 10,5 kilometer. Jag hade då ungefär en kilometer kvar tills jag var hemma. Så fort jag stannade försvann smärtan och den har inte kommit tillbaka.

Ikväll när mannen kommer hem med the foam rollers, som han just idag har med sig för uppvisning, ska jag rulla mina ben och försöka känna efter var jag är stelast.

Det som helt klart gjorde min löprunda idag var när jag vid ca sex kilometer mötte en blå bil. Jag brukar alltid registrera vad det är för märke på bilar jag möter, men idag gjorde jag inte det. Det var något annat som helt tog min uppmärksamhet. På nummerskylten stod det LE. Det är ju helt fantastiskt. Man kan ju inte låta bli, och plötsligt blir allt lättare. Jag log brett, och kände hur endorfiner frigjordes i hela kroppen. Mannen i bilen, om det var ägaren Lars Eriksson, hälsade med en vinkning. Jag kunde inte låta bli att kolla namnet på denna geniala person. Nu vet jag också att det var en toyota. Tänk att uppmana folk att le med sin nummerskylt och mötas av leenden överallt man kör. Jag önskar att jag hade kommit på det. Det hade ju definitivt varit värt de 6000 kronor det kostar att ha en personlig skylt.

20140727-000859-539102.jpgJag skulle ju berätta om barfotalöpningskursen. Den blev inställd. I lördags morse, 7:48 ringde Tobias från barfotakultur och sa något om att det hänt ett missöde med deras löpcoach. Jag var så trött och ville inte prata (fortfarande bettskenan i), så jag sa bara att jag ringer och bokar en tid i veckan.

 

Advertisements

en ny pryl + god bless vff

Jag är en ganska impulsiv person. Jag beställde en garminklocka. Jag valde på pris och färg. Den heter forerunner 110, det kom med pulsmätare, men den saknar bluetooth.

Idag var det dags för premiärtur. Jag har haft lite ont i mitt knä, efter förra söndagens vurpa och rekordtider efter det. Jag fick också en blå tånagel och blåsor på tårna efter tånagelklipp innan torsdagens runda. Jag kände också att jag verkligen behövde strama upp min teknik och kanske springa en lite kortare runda, så jag tog på mina vff.

Alltså, vilken känsla det börjar bli nu när jag har vant mig lite. Inga smärtor någonstans kroppen! Visst började det kännas lite i vaderna efter fyra kilometer, men det är bara muskeltrötthet.

På lördag är det dags för mig att casha in min födelsedagspresent, genom att gå till fotkultur i Malmö för att få en lektion i barfotalöpning. Det ser jag fram emot.

IMG_2279.PNGÅter då till min nya pryl, the garmin. Tiden är inte så mycket att snacka om; det är ju så gott som omöjligt att starta två devicer samtidigt även om runkeepern har fem sekunders fördröjning. Men pacen är intressant. Det jag trodde skulle bli en sämre pace med garmin och bättre med runkeeper, blev tvärtom. Det är ju glädjande! Om det nu är bättre gps i the garmin jämfört med iphone 5.

IMG_2284.PNG

IMG_2283.PNG

 

 

 

 

 

 

 

Men programvaran gör mig konfunderad. Jag tänkte att nu när jag har betalat för en pryl och en programvara borde det finnas alla funktioner. Jag sprang ju min första runda med the garmin idag, den var 6,28 kilometer. Eftersom det var min allra första runda borde jag sätta PB på både en kilometer och fem kilometer, men jag fattar inte hur jag ska få det registrerat i programvaran. Jag tycker också det är svårt att hitta vilken tid jag hade på fem kilometer.

Är det någon som kan hjälpa mig? Ska man göra något särskilt för att få in rekorden? Finns det något enkelt sätt att se tiderna vid exakta kilometer undan att för hand summera ihop kilometertiderna?

målet är nått

Så plötsligt bara händer det.

I tisdags var det ganska blåsigt. Jag kände inte alls för att ge mig ut och springa. Min mage är dessutom helt förstörd och jag känner mig mycket trött. Men vi åt middag. Ugnsbakad torsk i sås med citron, grädde och dill. Det mojnade, men jag hade ju precis ätit. Äh, skit i det. Jag sticker. Här kan man inte sitta och fisa.

Efter tre kilometer hade jag fortfarande en genomsnittlig pace på under fem minuter per kilometer. Jag tänkte att kanske kan jag hålla tempot i två kilometer till. Kanske är det idag jag når mitt mål. Bara jag inte konstrar till och försöker hitta nya löprundor i okänd terräng, vilket ledde till värsta vurpan i söndags, och ett svullet knä.

Så jag försökte, och fortfarande vid fyra kilometer låg jag under fem minuter. Nu ska jag klara detta, tänkte jag. Mycket för att jag har tjatat så mycket om detta mål, för jag tycker inte att det är så kul med fem kilometer längre. Jag springer ju nästan aldrig så korta sträckor nu. Jag försöker få ner tiden på tio kilometer.

När madame sa Time: twentyfive minutes, Distance: five point one kilomteters, slutade jag lyssna oct började jubla! Inte högt, men jag kände hur jag log och fick rysningar. Jag hade klarat det. Så gött! Nu kan jag helhjärtat fokusera på något ett nytt mål!

Jag vet inte vad det var som gjorde att det gick så bra i tisdags. Kanske är det den enorma mängden noradrenalin och kortisol som härjar runt i min kropp just nu. Jag kanske bara behövde fly fysiskt efter all hormonladdning. Fast stress ska ju påverka fysisk prestation negativ. Iallafalll gör dålig sömn det.

Det kan ju också vara 18-kilometersrundan förra veckan och fyra dagars återhämtning som har gjort tiden.

På milen blev det 52:21. Det är nytt PB!

IMG_2134-0.PNGSå här glad är jag efter att jag nått mitt mål!

 

Men den där runkeepern igen alltså. På kartan visar den 25:00 minuter vid 5 kilometer. När jag kollar på splitsen och räknar ihop får jag den sammanlagda tiden till 24:50. Det är inte stor skillnad, men om det tiosekundersintervallet skulle vara förskjutet 10 sekunder så hade det gjort jättestor skillnad. Då hade jag inte klarat mitt mål.

IMG_2180.PNG

IMG_2181.PNG

Eller har helt missuppfattat det där med splits?

Jag tänker att jag ska köpa en garmin. Jag tänker att man kan lita mer på en sådan!

långa rundor har blivit korta rundor

Efter Polenresan fick jag en push när det gäller löpningen. Det var nog också mycket läsningen av “Vad jag talar om när jag talar om löpning” av Haruki Murakami som fick mig att helt enkelt bara börja springa längre sträckor.

Jag ska bara springa en runda! säger jag.
Ska du springa långt? undrar maken.
Näe, bara en mil! svarar jag.

Det som tidigare var de långa rundorna, som jag sprang ungefär en gång i veckan, har blivit de korta som jag springer två gånger i veckan. Plus att jag springer en lång. I måndags var den långa rundan 18 km. Det är rekord! Tänk vad semester kan göra!

Jag känner dock att jag behöver fylla på med vätska när jag springer så långt.

IMG_1832.PNGHelt slut efter 18 km. Och törstig. Jag måste få med mig vatten på något sätt.

“Hur länge man än står naken inför en spegel, kommer ens inre aldrig att synas”

På sidan 199 i den svenska översättningen av “Vad jag talar om när jag talar om löpning” skriver Haruki Murakami så. Av alla meningar i boken var det den som gjorde intryck på mig.

Jag fick tipset av en vän att läsa boken om löpning efter att ha läst “Born to run”. Haruki Murakami, Haruki Murakami….. Det känns så bekant. Har jag inte läst något av honom tidigare? Jag kommer på att det är ju samma författare som en kollega rekommenderat mig att läsa. Då hans mystiska romaner “Fågeln som vrider upp världen” och “Norweigan wood”. Jag försökte länge med den förstnämnda, men det är något med herr Murakamis röst som ger mig en känsla av kompromisslöshet och besserwisserhet, vilket har gjort att båda ovannämnda romaner står olästa i min hylla. Kanske är det något som försvinner i översättningen, eller är det bara hans sätt att uttrycka sig som inte alls tilltalar mig.

“Vad jag talar om när jag talar om löpning” är en bok av ett helt annat slag, och kanske därför mycket lättare att ta sig igenom. Den är dessutom bara ca 200 sidor. Men den där tonen finns fortfarande kvar.

I boken skriver herr Murakami mycket om vad det innebär att vara löpare och samtidigt åldras. Han berättar att han springer oftast ett maraton varje år och att hans tider blir lite sämre för varje år som går. För mig, som håller på att förbätträs, känns det inte så inspirerande att läsa om det.

Däremot skildrar han den psykiska delen av löpningen på ett sätt som jag inte reflekterat över tidigare. Om hur han, när han springer, oftast inte tänker på någonting, men att han efteråt ändå känner att han har rett ut saker.

Herr Murakami berättar utförligt om känslan han går igenom när han springer ett maraton. Då är det framför allt inte hans psykologiska känslor, utan hans fysiska. Det var mycket intressant läsning.

Det som slår mig när jag läser är att herr Murakami inte har ett vanligt 9-5-jobb. Det är därför lite enklare för honom att komma ut på rundor på över 90 minuter dagligen. Förrförra veckan lyckades jag med 54 km. Det är mitt rekord. Då var det andra veckan på min semester och jag vistades hemma. Under vinterhalvåret, när det är mörkt tidigt, har jag mycket svårt att springa mer än på helgerna. Den främsta anledningen är att det är mörkt, och jag gillar inte att vara ute själv när det är mörkt. Framför allt av rädsla att bli antastad.

Det jag vill säga är att det är svårt att kombinera ett vanligt heltidsarbete och familj med att  “springa på allvar” som herr Murakami uttrycker det. Det gör att det är svårt för mig att relatera till mig själv och min egen löpning. Vilket är syftet för mig, med att läsa den här typen av böcker.

Nu vill jag läsa det mesta som handlar om löpning. Jag vill fortsätta att inspireras för att fortsätta springa.

IMG_1562.JPG

 

Kanske kan jag, genom att ha läst herr Murakamis bok om löpning, ge hans mystiska romaner en chans till. Nu har jag lite vant mig vid hans ton.

löpning på landet

Löpning på landet är något helt annat än löpning i Polen. Såklart. 5 underbara dagar hos bästa vännerna i Stockholms ytterskärgård måste ju belöpas. Den här fantastiska miljön med möjlighet till terrängträning utnyttjades med stort nöje.

Ön vi hänger på är inte så stor. Ett varv på södra delen av ön är ungefär 900 meter. På norra delen finns det inga varv, men man kan springa rakt upp, vända och springa tillbaka.

Full fokusering krävs på att sätta fötterna på rätt ställe. Spåret går över slingrande rötter och daggvåta stenar, så ett felsteg kan göra att man vurpar. I onsdags morse sprang jag 12 varv. Det gick ganska långsamt, men jag tänker att det har med terrängen att göra. Det är många gånger knixigt att ta sig runt, med tvära kurvor och hala stenar. Under 30 meter per varv springer det en dansk-svensk gårdshund efter en och hugger i hälsenorna. Fast det snarare ökar tempot.

I fredags kväll sprang jag igen. Då gjorde jag två avstickare fram och tillbaka på norra delen av ön. Det är lite mer upp- och nerför backe där, så emellanåt fick jag rejäl fart nedför, det var nästan så att jag blev lite rädd.

Båda rundorna avslutades med nakenbad i 22-gradigt vatten!

En liten magbakterie härjade på ön. Resten av familjen blev sjuka i onsdags med kräkningar och feber. Jag drabbades av lite yrsel och trötthet och trodde att det skulle vara det. Men igår morse, när vi skulle åka hem, kom illamåendet. Hela bilresan hem tuggade jag på ingefära för att inte kasta upp. Jag sov korta stunder i bilen (jag kan aldrig sova i bilen annars). Mot slutet av färden, vid 21-tiden, kunde jag tugga i mig några salta mandlar. Inatt sov jag från 23:30 till 10:30. Idag har jag fortfarande haft ont i magen och varit trött. Jag har inte fått i mig så mycket mat heller.

Nu har jag en vecka kvar av min semester och jag är angelägen om att komma ut på en längre löprunda. Jag gör därför allt jag kan för att helt återhämta mig så att jag kommer ut.

IMG_1814.PNG

dagliga förbättringar

Sen vi kom hem från Polen har jag varit ute på tre långa rundor. Den längsta på 14 km. Jag har inte sprungit så långt i hela mitt liv mer än en gång när jag sprang broloppet 2001. Men nu var det bara träning och det gick lätt hela vägen. Jag har inte ont någonstans, smärtorna som jag fick i mitt knä förra sommaren så fort jag sprang mer än 7 km är som bortblåsta.

Nya rekord har det blivit på 10000 meter på alla tre rundorna denna vecka. Det är helt klart min förbättrade teknik och spellistan på 180 bpm som möjliggör detta.

Mina mål börjar ta andra former. Jag känner att jag kommer längre ifrån att vilja kämpa för att springa 5 km på 25 minuter. Det känns liksom inte viktigt längre. Det är bara så roligt att kunna springa längre och inte få ont någonstans. Att det går snabbare på milen är ju också roligt såklart.

Jag vet inte om det är denna utökade träning eller äntligen avslappning efter våren from hell på jobbet som gör att jag måste napa på eftermiddagarna. Jag är bara helt slut vid 16-snåret och kan inte tänka mig något annat än att sova. Kanske den underbara värmen också spelar in?

Just det. Värmen har gjort att jag har valt att springa på morgonen hela veckan. Vid 8 har jag gett mig ut. En kaffe med en tesked kokosfett är vad jag har hällt i mig före mina rundor. Det har funkat jättebra. Jag kände dock att när jag sprang i söndags var det riktigt varmt redan på morgonen. Jag svettades kopiöst. Är det någon som vet något bra sätt (läs; inte vätskebälte) att ha med sig vatten på?

Mina vff har legat på hyllan tills idag. Maken och minstingen ville till golfbanan, jag följde med, krängde på mig extrahuden och studsade ut på 1,4 km. Jag är verkligen försiktig nu. Jag vill inte få för mycket träningsvärk nu när jag har sånt flow med de långa rundorna!

20140801-193949-70789289.jpg

Jag fyllde år när vi var i Polen. Av maken fick jag en lektion i barfotalöpning på fotkultur i Malmö. Recension kommer när jag varit där!