en ny kategori

Nu är det dags för en ny kategori – keramik.

Jag har alltid varit sugen på att prova på att dreja. I våras fick jag chansen. Och blev såld. Under sommaren blev det en lång resa och paus från allt, men nu ska det bli keramik av. Jag har börjat i fel ände, jag har köpt en ugn. Jag har inget annat, bara en ugn.

Det finns inte jättemånga begagnade ugnar på blocket. Men så hitatde jag en. Jag åkte och tittade på den och lade handpenning. Den är stor och väger 200 kg och jag tänkte att den får vi nog hem på något sätt. Det brukar lösa sig om man bara vill tillräckligt mycket. Säljaren lovade att hennes pappa kunde komma med sin traktor och lyfta upp den på släpet när vi skulle hämta den, och jag tänkte att vi kan säkert få ner den när vi väl är hemma. Det mesta kommer ju alltid ner.

Jag bokade ett släp och igår åkte vi för att hämta ugnen. Den kom upp på släpet med hjälp av traktor med gafflar. Vi började färden hem och min man säger att den kan vi aldrig lyfta ner själva. Vi måste ha hjälp av något stort och starkt. Det räcker inte med muskelkraft. Emma, hur ska du lösa detta?

Då ringde jag den enda jag känner som kan tänkas har en traktor. Jodå, det skulle nog gå bra, Arne kan komma imorgon, hur länge har ni släpet?

This slideshow requires JavaScript.

Nu ska vi bara ha hem en elektrikter som kan dra ut el till garaget. Och så ska jag köpa en drejskiva. Och installera en diskbänk och filterbrunn i källaren. Det är kommande projekt.



trick or treat? daisy wants to know

This film was recorded on September 12 2014, when Daisy was almost three months old. She got a dried turkey claw, and to challenge her we put it in a shoe box.

digging daisy when she digs

This film is from this fall when Daisy went digging crazy!

 

daisy goes crazy in the woods

Happy höstlov!

mysteriet på revingehed

När jag sprang häromdagen och jag kom in i skogen på min detour stod där en polisbil och två poliser som bara stod och hängde på bilen. Vad konstigt tyckte jag och eftersom jag inte tror att man tränar självskydd och skytte mitt i skogen tog alla möjliga konspiratoriska teorier form i min hjärna:

1. De jagade en tjuv på rymmen i skogen
2. De hade inget att göra och stod och latade sig
3. Det var där och skulle kolla att inget hände mig eftersom jag har en exceptionellt avancerad hjärna och jag kan vara en stor tillgång om landets säkerhet skulle stå på spel och jag måste skyddas till varje pris (det är naturligtvis viktigt att jag inte själv vet hur avancerad jag är, det skulle kunna äventyra allt, så jag spelar med).
4. De skulle kolla så att det inte kom några tjuvjägare och försökte skjuta älg vid fågeltornen.
5. De skulle kolla så att ingen försökte ta sig in med bil till det fågeltornet som det är tänkt att man bara ska ta sig till till fots.

Jag släppte det sen och åkte hem. Men idag fick jag anledning att tänka på det igen. Idag valde jag att springa min runda andra hållet, dvs vänstervarv. Jag gjorde det för att det enligt SMHI blåste 5-8 sekundmeter rakt från öster och jag ville i möjligaste mån undvika hård motvind. När jag hade sprungit 1,5 kilometer såg jag att jag skulle få möte av en man. Jag tittade inte på honom hela vägen fram till mötet, utan lyfte blicken 10 meter innan för att hälsa, som löpare gör i Polen, och jag tänkte att eftersom jag aldrig har mött någon annan löpare runt Krankesjön, kunde det vara trevligt med ett leende eller en hand höjd i hälsning. Det jag såg när jag lyfte blicken gjorde mig mycket konfunderad. Mannen höll en handduk framför sitt ansikte som för att dölja det. Mannen var ca 190 cm lång (kanske längre) och ganska smal. Då tog min fantasi över totalt och jag tänkte:

1. Det är ju Joel Kinnaman, tänk att han springer här, kanske vi kan springa tillsammans nästa gång (jag har kollat, Joel är 189 cm lång)
2. Det måste vara en känd person som inte vill att någon ska veta var han håller till eftersom han så medvetet döljer sitt ansikte
3. Aha, det är därför polisen stod där häromdagen, för att skydda Joel Kinnaman eller ett hemligt vittne
4. Vad jobbigt om jag möter Joel Kinnaman igen och jag sitter i vägkanten och kissar

När jag kom till stället där jag sett polisbilen förra gången stod där på samma ställe en annan bil parkerad. Det var inget vrålåk. Det var en vit kombi med majblomsklistermärken på rutan. Jag brydde mig inte ens att kolla vad det var för märke. Fast det var ju en perfekt bil om man inte vill dra till sig uppmärksamhet.

Det blev inga fler ovanliga uppenbarelser de kommande fem kilometerna, men vid ca kilometer 9, precis efter möllan, finns det ett stort rött tegelhus från början av 1900-talet. Där stod det massor av parkerade bilar, varav minst en polisbil. De brukar inte var där. Det stod folk ute på gården också, som om de vaktade. Jag tänkte att detta är säkert filmlokalisationen. Eller är det här de har sitt högkvarter.

När jag sen stretchade körde polisbilen förbi mig. Det kändes som om de körde extra sakta för att kolla om jag eventuellt utgjorde något hot. När jag stod där såg jag en skylt på en bom som var öppen, skylten såg ny ut och jag inte komma ihåg att jag har sett den innan. Det stod VARNING FARLIG VERKSAMHET. Menar de skjutbanan där poliserna tränar skytte, eller menar de något annat?

Kanske blir det en fortsättning på detta. Nu är jag sugen på att springa imorgon också.

 

 

telesnor

För två år sedan sa jag upp mitt mobilabonnemang på telenor. Det lurade tillbaka mig med löfte om 50 kronor rabatt i månaden under 24 månader, vilket är lika lång tid som abonnemangets bindningstid. Jag försäkrade mig med en specifik fråga, när jag accepterade avtalet att jag inte skulle betala mer än 399kr i månaden om jag inte sysslade med extravaganser som tex användning av mobiltelefonen i samband med utlandsresor.

Jag fick min första fakturanotifiering i december och där stod det att de skulle dra 449kr från mitt konto. Jag ringde direkt till telenor och de skulle naturligtvis åtgärda detta, och kreditera på kommande faktura det jag betalat för mycket.

Det hände inget, de fortsatte att dra 449kr varje månad. Någon gång hade jag inte täckning på mitt konto för de 449kr de ville plocka från mitt konto eftersom telenor envisas med att dra pengar runt den 15 varje månad och då är mina pengar ibland slut. Då har de skickat mig påminnelse om att betala. Det gjorde mig extra arg eftersom de egentligen var skyldiga mig pengar.

Varje månad när jag har fått min fakturanotifiering har jag tänkt att jag måste ringa igen. Men det har känts så tråkigt och jobbigt, och jag har skjutit det på framtiden.

Nån gång i juni ringde jag igen. Mannen jag pratade med lovade att fixa detta och återkomma. Han gjorde inte det.

Häromdagen var jag och äldstingen på Nova Lund. Äldstingen gick fram till telenors popupstore och kollade in iPhone 6. Säljaren som står där ser med sina hungriga ögon på oss och undrade om han kunde hjälpa till med något. Han ångrade sig nog strax eftersom han fick ovanstående berättat för sig. Han beklagade och sa att han tyvärr inte kunde hjälpa till, jag var tvungen att ringa kundtjänst.

Äldstingen och jag gick ut till bilen, jag hade blivit lite peppad och ringde direkt till telenors kundtjänst. Mitt samtal beräknades att bli besvarat inom 14 minuter. Jag hängde kvar. Det var Oskar som svarade. Jag berättade ovanstående. Han var mycket trevlig och undrade själv var rabatten på 50kr hade tagit vägen varje månad. Han lämnade mig att vänta en gång och spelade helt förfärlig musik. Under tiden hann vi komma hem, stoppa in hunden i bilen och åka till skogen. När Oskar till sist kom tillbaka till luren och hade konsulterat sina kollegor/överordnade klämde han ur sig:

“Det har gått 2 år och vi har inte mer än en notering från december 2012 att du har hört av dig och du har gått med på att betala detta i två år så det finns inget vi kan göra”

Då blev jag arg. Jag sa:

“Försök inte dra den med mig. Tror du att jag föddes igår. Är det mitt jobb att ringa och påminna er om att sköta ert jobb? Det är ni som har frångått avtalet ni erbjöd mig och som jag accepterade. Och om ni inte betalar tillbaka de 1200kr som ni är skyldiga mig tänker jag göra en polisanmälan. Jag har försökt hålla en god ton och tygla mitt humör, men ni ger ju mig fan inget val. Jag ska få mina 1200 kronor tillbaka och ni borde kompensera mig för att jag måste ringa och säga till er att sköta ert jobb.”

Då började Oskar humma och strax frågade han om jag ville ha pengarna på mitt konto eller om jag ville ha en utbetalningsavi. Vad sa egentligen Oskars kollegor/överordnade till honom att han skulle säga till mig? Försök först och kolla om hon är kognitivt svag eller trött och köper att hon inte får några pengar tillbaka, men om hon visar lite styrka och säger ifrån så betala tillbaka pengarna. Alltså, hur resonerar de? Utnyttjas de som inte orkar säga ifrån? Är det ungefär som i vården, att man måste vara frisk för att få vård?

Om du känner någon som jobbar på telenors kundtjänst får du gärna fråga och kommentera på detta inlägg.

Jag har sagt upp mitt abonnemang nu.

 

Epilog

Äldstingens kommentar till det hela:

“Mamma, jag har nog aldrig hört dig så arg”

Jag tänkte inte just då på vad han sa, men senare; vad menar han? jag är ju ofta arg på honom och minstingen och både gapar och skriker. Så jag frågade honom vid middagen:

“Vad menade du när du sa att du aldrig hört mig så arg?”

Varvid han med självklar röst svarar:

“Ja, på ett vettigt sätt”

att känna sig fri

Jag brukar inte köpa så dyra skor till barnen, de växer ju ur dem så fort. Och det jag tror på är att ge barnen skor med så lite dämpning och stöd som möjligt så att de bygger upp fotens muskler och leder och får starka och friska fötter. Till det funkar vilka converseliknande tygskor som helst.

Men så hände nåt. Äldstingen började för första gången prata om att han ville ha något speciellt, av ett speciellt märke. Han har inte tidigare brytt sig om vad han tog på sig, bara det kändes mjukt och skönt. Han går helst i sweat pants, och jag får tjata på honom för att han ska sätta på sig jeans. Jag visste att det skulle komma nån gång, men jag har hela tiden tänkt att det skulle handla om jeans, som det gjorde när jag gick i högstadiet och gymnasiet. Sneakers har nog alltid varit en stor grej, men jag gick så gott som alltid i mina docs så jag la inte mycket pengar på skor. Då.

Nu köper jag skor hela tiden känns det som. Speciellt till löpningen. Först ett par asics, men de var lite små så de har jag gett bort. Sen köpte jag ett par nike, de är inte för små, men jag tappar hela tiden tånaglar när jag springer med dem. Jag tänkte då att jag ska börja springa med barfotaskor. Så jag köpte ett par vff. Alla som springer med sådana vet att det inte bara är att byta och sticka ut och springa sin vanliga runda. Man måste ta det sååå försiktigt. Försiktighet är inte riktigt min grej, och har jag bytt om och hela baletten vill jag gärna springa i en timme. Minst. Så övergången till barfotaskorna är inte klar. Jag upptäckte också en kall dag att jag frös om anklarna. Då tänkte jag att jag behöver ett par barfotaskor som jag kan ha strumpor i. Och visst, jag skulle kunna kränga på mig tåstrumpor och försöka få i fötterna i mina vff, men det är svårt nog som det är. Så det blev ett par merrell med vibramsula. Men inte heller nu springer jag enbart i barfotaskor, trots att jag har två par och bara ett par traditionella löparskor, som jag tappar tånaglar av.

Av bland annat den anledningen gick jag med på att köpa ett par nike free till äldstingen. Vi har ju nu samma storlek, så jag kan låna dem och sen ärva dem.

Känner man sig friare av att springa i nike free? Inte jag. Jag känner mig friare i mina barfotaskor.

De första fyra kilometrarna var faktiskt riktigt obehagliga. Jag var nödig. Detta har aldrig tidigare hänt mig på en löprunda. Jag har tänkt på det och undrat; vad gör man? Det fanns inte så mycket annat att göra än att nummer tvåa i skogen. Och det, om något, fick mig att känna mig fri.

Fast det som var bra var att jag sprang mina dryga 10 km utan få några ömma tånaglar. Jag fick inte ont någon annanstans heller.

Nu har jag lärt mig att det inte går att springa när man är nödig. Inte en längre tid iallafall. Hur gör då marathonlöpare? Thriathlonutövare? Andra som springer lopp? Jag har tänkt på de gånger jag har sprungit stora lopp, som tex broloppet 2002. Jag minns inga bajamajor på bron. Vid starten fanns det, och i målet. Men inte längs vägen. Detta förblir en gåta för mig…….

Ser löparna till att de har en mage som fungerar perfekt så att de i detalj kan planera sina toabesök? Eller låter de det komma, som han på Göteborgsvarvet 2008?

odjur och detour

Det här med att titta på gulliga djur när man springer beskriver Martina Haag, i sin bok Heja heja, som pluspoäng på löprundan. Då har hon nog inte sprungit på Revingehed bland tjurarna. Känslan av ett lugn före stormen, 10 sekunder innan portarna öppnas för de hetsade tjurarna i Pamplona, är överhängande (jag har inte sprungit där, men jag tänker mig att det känns så). Jag och Sara fick uppleva det under Kranke halvmara.

Jag har faktiskt inte många bra erfarenheter av djur i kombination med löpning. Här är min lista på obehagligheter i samband med odjur.

1. Tjurarna på Revingehed under Kranke halvmara.
2. Fasan som utan förvarning flyger upp och nästan skrämmer livet ur mig när jag springer bredvid en åker.
3. Två shirehästar med ryttare som tvingade mig att backa in i en trädgårdshäck på milarundan i Sandby.
4. Att efter regn tvingas kryssa mellan mördarsniglar för att inte trampa och halka på dem.
5. Att under löpning på ön i skärgården bli jagad och nafsad i hälsenorna av den danska gårdshunden Jojo (eller Jerry), en gång varje varv (ett varv = ca 900m).
6. Den här har inte jag upplevt, men jag är rädd att det ska hända. Det är min fd arbetskamrat som har berättat om när hon i samband med löpning skulle göra fysövningar i gräset i Pildammsparken och det väller fram nykläckta fästingbebisar som klättrar överallt på henne och hennes löpargrupp.
7. Och alla flugor jag har svalt och fått i ögonen.

Jag vill inte gärna utsätta mig för tjurarna på Revingehed igen, speciellt inte när jag springer själv. Det är ju lite lättare när jag kan gömma mig bakom Sara. Så i lördags planerade jag om. Jag sprang höger tidigare, där Sara faktiskt undrade om vi skulle svänga in när vi sprang halvmaran, och….. wow, det var såååå fint. Vackra småvägar kantade med ömsom lövskog och granskog. Nu har jag hittat den perfekta rundan runt Krankesjön känns det som. Vid 9 kilometer ser jag sjön också.

 

Det är ju faktiskt väldigt roligt med alla fåglar man ser runt Krankesjön. Hägrar, glador, vråkar, falkar, lomar och småfåglar.  De gör ju löprundan roligare.

 

Kranke halvmara den 4 oktober 2014

Det har varit mycket nu på sista tiden. Jag har inte haft ork att skriva om halvmaran, men huvudsaken är att jag orkade springa den!

Det gick bra. Sara och jag tog oss två varv runt Krankesjön på 2:04. De sista fyra kilometerna var mördande för mitt knä. Jag fick stanna och stretcha. Och det var inte bara mitt knä som fick mig att tänka på döden.

När vi för tredje gången sprang över en färist och in i boskapszon såg vi strax två kor och deras kalvar. Vi blev lite rädda för dem, men de blev nog räddare för de sprang iväg. En kilometer senare, vid ca 20 kilometer stod det ca 50 ungtjurar runt och på väg där vi skulle springa. Detta tog lite fokus från smärtan i knäet, men inte från mord och bråd död.

Vi sprang mitt på vägen, jag tryckte mig närmre och närmre Sara. Jag är jätterädd för stora djur, och jag är till och med rädd när vi kör bil och det finns boskap på vägen. Att springa genom en skock gloende tjurar var läskigt, och hade jag inte svettats så mycket så hade jag kissat på mig.

Detta var det mest dramatiska under loppet. Vi sprang och pratade så gott som hela vägen, utom när jag sjöng för Sara till musiken som jag hade på ganska lång volym i mina lurar för att kunna hålla tempot.

Ungefär halvvägs hade vi en vätskekontroll med kepsbyte som mannen och pojkarna arrangerade. Vi fyllde på med varsin halvliter vatten med aminosyror.

Så nu är det gjort. Jag är glad att jag gjorde det, men jag är ganska nöjd. Jag fick en ny utmaning om Lidingöloppet nästa år, men jag känner att jag inte behöver det. Nu är det nya målet att springa 2 mil i veckan fram till nyår. Det är svårt för mig att komma ut över huvudtaget när det är mörkt och kallt (inne i husen, lyser det överallt….)

 

 Ungefär vid kilometermarkering 18 och 9 finns färistarna och däremellan finns boskapen!

Running selfie!

Så här glada var vi när vi var klara, att vi var klara!