bottnar månen i jordens djupaste hav?

-Mamma, bottnar solen i jordens djupaste hav?

-Mamma, hur stor är solen? Hur varm är solen? Varför finns solen? Fanns solen när dinosaurierna fanns? Varför finns det inte dinosaurier nu? Vad händer om solen slocknar?

Detta är den typen av frågor som sexåringen ställer. Och jag tycker att det är så jobbigt. Inte alls för att jag inte alltid kan svara på hans frågor, utan för att jag börjar tänka på hur oändligt stort universum är, och undrar var det slutar, och vad som finns bakom slutet på universum. Och på livet. Och dödligheten.

Jag tänker också på några fiktiva ord som Rust yttrade i serien True Detective:

I consider myself a realist, but in philosophical terms I am what´s called a pessimist. I think human consciousness is a tragic misstep in evolution, we became too self aware, nature created an aspect of nature separate from itself. We are creatures that should not exist by natural law. We are things that labour under the illusion of having a self. Accretion of sensory experience and feeling, programmed with total assurance that we are each somebody, when in fact everybody is nobody.

Hur deppigt är inte det? Och säkert sant. Om man vill.

Skål och Happy friday!