klemkeckaemmas nässelsoppa

För några veckor sedan la jag ut en receptfilm på rabarberkräm. Jag fick en del kommentarer om att inte glömma bort att ta vara på vad naturen mer har att erbjuda, som tex nässlor.

Jag hittade ett recept på nässelsoppa på nätet och modifierade det lite. Det blev jättegott och våra amerikanska gäster gillade den också, trots att de först trodde att vi drev med dem genom att bjuda på ogräs. De vågade inte smaka förrän vi hade tagit första skeden. Förutom ägghalvor hade vi också en klick crème fraîche i, och vi åt lchf-frallor till.

Detta behövs:

  • 2 liter nässlor
  • 1 knippe gräslök
  • 1 gul lök
  • 1 buljongtärning
  • smör
  • salt & peppar
  • ev redning

den moderna opiumhålan

Hos akupunktören får man, om man har smärtor i rygg och skuldror, lägga sig på magen på en brits som har stöd för huvudet och bröstet. Huvudstödet är skålat och man ser ingenting under tiden man får akupunktur. Det är mycket svårt att lyfta på huvudet, då musklerna som gör det jobbet är fulla med nålar, så det är bara att ligga still.

Man kan vid ett första besök, tro att man är ensam patient hos akupunktören. Men det finns många britsar. Mellan britsarna finns draperier, man ser alltså inte sina medpatienter, och är ganska omedveten om deras närvaro tills de börjar prata eller snarka (det har hänt). Det är framför allt under början av behandlingen eller vid avslutet som Tomas och patienten pratar. Annars ligger man bara där bredvid okända människor i 40-60 minuter och blir hög på endorfiner.

Detta för mina tankar till filmen From Hell från 2001 där Inspector Frederick Abberline (Johnny Depp) regelbundet besöker sin stammisställe; opiumhålan, för att döva sin ångest. Eller när Juan Borgia (The Borgias) rekommenderas av sin livsmedikus att gå till en opiumhåla för att lindra smärtorna från sin syfilis. Där ligger de på sin brits eller filt, de har ett litet privat utrymme i opiumhålan. De kommer först för att de har smärtor som behöver behandlas. Sen är de fast, de blir beroende.

Hos Tomas ligger vi, rad i rad, med draperier mellan oss. Vi som vill lindra vår smärta, eller bara kommer för att bli höga. För det är ett rus. Endorfinerna seglar runt i kroppen, som små bubblor i en nyöppnad ramlösa, och jag blir helt slö och lycklig.

Det började med att jag skulle bli mer avslappnad i käkarna. Sen blev det löparknä som behövde behandlas och nu stelhet i gluteus med ischiaskänningar. Varje gång Tomas kommer och säger att jag är klar blir jag lika förvånad; Har det redan gått så lång tid? Jag längtar alltid tills det är dags nästa gång. I go for the ride!